En reklamfilm där tusentals färgglada studsbollar rullar nedför San Franciscos gator till tonerna av en högst personligt bultade tolkning av The Knifes "Heartbeats". Det går inte att bortse från att José González fått lift på vägen från indietrubadur till världsnamn av en plattevekampanj. Samtidigt är göteborgaren med rötterna i Argentina förstås långt ifrån ett "one-hit-wonder".
"Veneer" rönte en av förra årets mest oväntade framgångar i Storbritannien, där albumet sålt platina. Tre år efter att den närmast omåttligt men inte oförtjänt omkramade debutskivan gavs ut i Sverige har José González manglats genom den brittiska musikmediekarusellen. Och möjligen är det lätt att glömma bort att han redan tidigare hunnit nå en ansenlig publik alldeles för egen maskin. Följaktligen har turné på turné fördröjt uppföljaren. Det har talats om skrivkramp. José González är kanske inte en högproduktiv låtskrivare men desto mer omsorgsfull.
Andra albumet, "In our nature", klockar in på dryga halvtimmen och framstår som en självklar fortsättning på "Veneer", möjligen något mer distinkt och aningen skarpare i tonfallet. Rösten är sval och känslig på samma gång, spröd men aldrig bräcklig. Bortsett från någon enstaka körstämma, syntslinga och sparsmakat slagverk har José González putsat vidare på färgsättningen med sin nylonsträngade akustiska gitarr. Hans repetitiva, rytmiskt rullande gitarrspel är lika enkelt och effektivt som den primitiva inspelningen på rullbandspelare.
I grunden handlar "In our nature" varken om politiska pamfletter eller filosofiska djupsinnigheter, utan om en ung man som tonsätter sina observationer - ofta försiktigt och framfusigt på samma gång. För just det motsägelsefulla har en viktig plats på skivan, där det tillgängliga och tilltalade ställs mot en mörkare sida av uppriktigt huvudbry över människans primitiva natur. I intervjuer har han nämnt Richard Dawkins ateistiska stridsskrift "The God delusion" som inspirationskälla, och den brittiska evolutionsbiologens tankar har i synnerhet färgat allegoriska "Abram". Men José González sätter ödmjukheten i främsta rummet och torde inte trampa någon på tårna.
På samma diskreta vis dekonstruerar han sina coverlåtar - den här gången Massive Attacks organiska triphopnummer "Teardrop", lagom dramatiskt anlagd och omstöpt till helt och hållet hans egen. Det finns beröringspunkter med alltifrån Nick Drake till Mark Kozelek, men kanske är det Silvio Rodríguez - kubanen vars sofistikerade plockgitarr och poetiska sånger José González imiterade i pojkrummet - som ligger närmast kärnan.
Göteborgs finaste folksångare tar aldrig till några stora gester. Det behövs inte. Hans lågmält intensiva musik är universell och tidlös på ett sätt som påminner om att färdas över Golden Gate-bron mellan 70-tal och 00-tal, mellan latinoinfluenser, amerikansk singer/songwriter-tradition och klassisk gitarr. Det är stort, men bäddar fortfarande för att man ska vänta på något större. På något som inte bara delvis tangerar den där högstanivån utan faktiskt kör hela sträckan fram på moln.