Han hade inte allt, men bra mycket. Barn till en elitmodellagenturskapare och en fotomodell, utbildning på privatskolor, frontfigur i det som under en kort period var världens ballaste rockorkester. Julian Casablancas var dessutom snygg som satan, han hade till och med världens snyggaste namn. Problemet var tiden. The Strokes kom fram precis när intresset för coola rockband började avta och efter den strålande debuten 2001 evaporerade de gradvis.
Casablancas är nu sist ut av medlemmarna att göra egen skiva, och han gör det i form av syntrock. Eller gitarrrock med synt. Och en soulballad, och någon dryckesvisa. Han har skrivit alla låtar, och spelar alla instrument själv. Allt är bra, framför allt refrängerna, men allt påminner om något annat – inte sällan gamla 80-talshittar – på ett ställe tyckte jag nästan att Millas Mirakel fladdrade förbi, vilket nog inte var meningen. Julian Casablancas är skapt att stå längst fram i trosregnet på en scen och maniskt mässa med sin monotona röst, mikrofonstativet mellan benen, luggen för ansiktet och det larmande begåvade rockbandet i ryggen. Inte sitta och plippa och ploppa och experimentera i en studio. Försök med The Strokes igen, säger jag.
Bästa spår: ”Left & right in the dark”