Kajsa Grytt ger ut en roman i dagarna. Hon berättar allt i den, för är det något som tycks konsekvent i hennes något vingliga karriär så är det sanningskravet. Ingen strategi, ganska lite eftertanke. Bara sanningen för stunden. Ett ögonblick senare gäller nästa sanning.
Kajsa Grytt har gjort en rad skivor där plötsliga infall (eller dåliga producenter) styrt resultatet, de har aldrig blivit riktigt lyckade. Jag har alltid gillat Kajsa Grytt, men aldrig fullt ut kunnat gilla något hon gjort. Nu arbetar hon tillsammans med Jari Haapalainen, och helt plötsligt faller allt på plats. Allt det som i tidigare produktioner känts skevt är nu självklart: Pretentiösa texter blir poetiska och rösten inte längre krävande utan snyggt utmanande. Här finns element av den stela postpunk hon gjorde i Tant Strul, men tryfferad med glitter, melodier och sväng. Gitarrerna är underbara. Det är eget, äkta och fullkomligt självklart. Ett riktigt genombrott efter drygt trettio års karriär. Måtte folk fatta.
Bästa spår: ”Min pojke på Manhattan”.