Att lyssna på Karin Ströms andra album är frustrerande. Någonstans bland de in på bara benen strippade synthmelodierna och de ordrika texterna finns otvivelaktigt en talang för radiopop med en under ytan bubblande dramatik. Ström sjunger kanske något entonigt, men ändå med ett lätt lakoniskt bett, och rotar både djupt och med insikt i sina relationers skrymslen och vrår.
Men trots förtjänsterna med ”Fantomhalvan” finns det på varje pricksäker textrad alltid minst ett par rester från ett onödigt storvulet och väldigt tillkrånglat Eva Dahlgrenskt åttiotal. Ni vet: där man har demoner i pupillerna och ”hungerns olycksfåglar” syns i ”nattkristallers sken”.
Bästa spår: ”Tills fulheten stillar vårt blod”