Ingen jul utan julskivor. Lika punktligt som glöggfesterna kommer en ny skörd av julskivor varje år, till och med i dessa nedladdningstider. Och som vanligt är det en vansklig genre, med många horrörer på varje fullträff. I dag presenterar DN sitt urval av årets julskivor.
Nej, ”O helga natt” är ju inte en svensk låt och även om Jussi Björlings tolkning lär förbli den definitiva finns det fortfarande möjligheter att göra den heder. Som Rufus Wainwright nu bevisar, när han under sin märkliga familjejul (inspelad i fjol) tar sig an denna bjässe till jullåt – med fransk originaltext – och lyckas ladda den med så mycket nerv att man återigen sitter käpprak i väntan på det sista tonsprånget upp i skyn.
Och han sätter det, nästan lika lekande lätt som en gång Jussi. En bragd värd en egen orden, och man inser än en gång vilken benådad artist Rufus Wainwright är.
Även i övrigt är det rätt mycket Rufus Wainwrights show. Han må vara född in i en extremt musikalisk familj, och inramad av syster, mor, moster, faster och diverse annat löst folk blir stämningen på scen lite av en genuin familjejul (även om man undrar var farsan är).
Fast den gamle knarrgubben Lou Reed stjälper mer än han hjälper där han dumsjunger Elvis ”Blue Christmas” och Lennons ”Happy Xmas (war is over)” och lämnar så mycket han vågar åt kören att ta hand om. Frugan Laurie Anderson svarar med att göra sig omöjlig i det röstförvrängda evighetspoemet ”Beginning”. Countrydrottningen Emmylou Harris är däremot till sin fullkomliga fördel där hon står och strålar i betydligt fler låtar än de två hon har fått sig tilldelad, men så är denna tradition-och-värme-genre också betydligt närmare vad hon vanligtvis ägnar sig åt än det kyligt intellektuella Manhattan-paret Reed & Anderson.
I övrigt är det en just så varierad tillställning som nummerrevyer tenderar att vara. Men så fort Rufus Wainwright öppnar munnen – i sin ofattbara kavaj av kulörta lappar – är det som att allt annat blir oväsentligt. Själv har jag gillat honom i åratal, men aldrig riktigt insett hur kraftfullt han förmår att överglänsa var och en som är dåraktig nog att ställa sig på samma scen.
Det gör upplevelsen av den gemensamma familjejulen en aning mer kluven än väntat.
Bästa spår: ”Minuit chretien” med Rufus Wainwright, ”God rest ye merry gentlemen” med hela familjen.