Vill man undvika att bli jämförd med PJ Harvey bör man inte anlita hennes producent, så norsk-engelska stockholmskan Katharina Nuttall har sig själv att skylla.
Men jämförelsepunkterna är mångfalt fler, inte minst för att också hon har en så magnifik, mörk röst att hon sällan behöver mer än antyda sina resurser. Och för att hon dras till det enkla och avskalade, både i låtskrivande och arrangemang. Sen tror jag ändå att PJ Harvey skulle ha gjort just den här samlingen sånger båda naknare och taggigare. Det finns dessutom en sensuell rökighet i Katharina Nuttalls röst som leder associationerna åt helt andra håll, och en talang för mjukare melodik som kontrasterar snyggt mot det genomgående mörkret.
Ibland har jag haft svårt att riktigt förstå de hyllningar som redan från debuten hopats kring Katharina Nuttall, men här på sitt tredje album infriar hon de flesta förväntningar. Så här låter en artist som har hittat sitt uttryck.
Bästa spår: ”Falling”, ”Turn me on”.