Som alltid när Keith Jarrett spelar solopiano förväntar jag mig först några enkeltoner, så där omedelbart igenkännbara som i början på ”The Köln concert”. Men nya dubbelalbumet ”Rio” introduceras mer i linje med ”Bremen/Lausanne” och, senast, ”Radiance” och ”Paris/London, Testament”. Tonerna tycks liksom rinna ut under Jarretts båda händer. Ackord smälter samman med klanger som ligger kvar från frasen innan, det blir egalt vad som är melodi eller komp. Om man tar omnämnda skivor för statistik är det kanske inte så förvånande. Det är bara att konserten från Köln är en sådan milstolpe i mitt musiklyssnande överlag. Med tanke på att den lär vara tidernas mest sålda solopianoalbum känner många läsare säkert igen sig.

Men ”Rio” är alltså hans senaste verk, medan ”Köln” har trettiosex år på nacken. Mycket har hänt däremellan. Jarrett har spelat såväl jazz som klassisk musik, han har sammantaget givit ut fler än åttio skivor i eget namn, och 2003 fick han som bekant Polarpriset. Det är mycket imponerande. Men är det något som förvånar är det väl snarare att han bara fortsätter. Att han aldrig tröttnar – på sig själv, om inte annat. Det sägs att han till och med ska ha valt att ge sin hustru i present – en privat skiva med Keith Jarrett!? De är numer skilda.

”Rio” tar ändå fart med all den övertygelse och briljans man sammanknippar honom med. I det femte spåret på första skivan spelar han än en gång som om han var i trans. Musiken drivs av en förhöjd gospelkänsla och bryter fram i impulsiva fraser över hela klaveret. Jag kan omöjligen värja mig emot det. Men med åren har jag ändå börjat nära en liten misstanke som har med hela hans person att göra. Att han kan verka så sur och samtidigt så självbelåten. Att han förefaller ta applåderna för givna och, som sagt, envist fortsätter denna musikaliska orgie i sig själv.

Det är samtidigt en avundsjuka. Jag har alltid fascinerats av dessa stora pianister som tycks ha en hel fantastisk värld för sig själva så fort de slår sig ner vid flygeln. Jarrett är så klart inget undantag, och i mina öron är inte bara ”Köln” utan faktiskt även ”Rio” exempel på det där sagolika musicerandet. Bara albumet är en värld i sig, inspelat live på Theatro Municipal i Rio de Janeiro tidigare i år. Han rör vid gospeln, vid bluesen och jazzen, vid kammarmusiken, vid pianister och komponister som föregår honom och lever vidare i hans spel, samtidigt som han i varje enskilt stycke är sig själv, karaktäristiskt gnyende och lika självklar i sin kreativa identitet som hans teknik är bländande.

Jag faller särskilt för andra skivan, med dess lite mer oväntade influenser, som den ystra, latin­anstrukna valsen som spår nummer två, det abstrakta tonmyllret i spår fyra och boggiegroovet i den korta låten efter det. Flygeln fyller rummet där jag sitter och det går upp för mig hur det måste ligga till: Jarrett kan sluta spela lika lite som vi andra kan sluta tala. Det går inte, för det är så vi uttrycker oss.

Bästa spår: VIII