Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Skivrecensioner

Kent: Då som nu för alltid

”Då som nu för alltid” är en mjuk fortsättning på synthrocken från de senaste skivorna.
”Då som nu för alltid” är en mjuk fortsättning på synthrocken från de senaste skivorna. Foto: BJÖRN LARSSON ROSVALL / TT

Kent släpper sin sista skiva och fortsätter att sudda ut bilden av sig själva som ett traditionellt rockband. Skivan är gruppens åttonde bästa album, skriver Fredrik Strage.

Rock
4

Kent

”Då som nu för alltid”

RCA/Sony

När Kent meddelade att deras sista album skulle heta ”Då som nu för alltid”, en uppenbar referens till The Sisters of Mercys klassiska gothalbum ”First and last and always”, hoppades jag på en extremt deppig och dramatisk skiva. Gothvibbarna förstärktes av omslaget där medlemmarna är smokingklädda skelett som spelar kort vid ett bord vilket, precis som de surrealistiskt krökta metallstolarna de sitter på, har designats av ”Alien”-konstnären HR Giger.

I reklamfilmen för Kents sista turné drog en dödskallemejkad trumslagarflicka i gång en begravningsmarsch som växte till en symfoni av latinogitarrer och Morriconepampiga körer – ett helt nytt Kentsound. Skulle bandet genomgå en sista musikalisk metamorfos, röra vid våra hjärtan som de gjort så många gånger förr och sedan slå sig ut genom bröstkorgen likt ett av HR Gigers monster?

På albumet hörs dock inga spår av reklamens storslagna soundtrack. ”Då som nu för alltid” är en mjuk fortsättning på den synthrock som bandet utvecklat på sina senaste skivor: lätta discobeats, luftiga refränger, skira gitarrslingor och ett elegant vemod. Musiken är mer behaglig än bombastisk och inte det minsta goth.

På albumet hörs dock inga spår av reklamens storslagna soundtrack. ”Då som nu för alltid” är en mjuk fortsättning på den synthrock som bandet utvecklat på sina senaste skivor.

I ett pressmeddelande sa Kent att de inte slutar eftersom de har tråkigt eller inte vill något längre. ”Det här är slutet för att de bästa av alla gårdagens och morgondagens fester har ett avsked i sig”, skrev de kryptiskt. Om texterna på nya skivan kan tolkas självbiografiskt så verkar Jocke Berg ändå ha vantrivts. ”Förlorade mitt sökljus, högt upp i ett sekelskifteshus”, sjunger han (som bor högt upp i ett sekelskifteshus) i ”Förlåtelsen”. ”Jag glömde min drivkraft. Det finns inget hjärta om du inte har kul.” I ”Gigi”, albumets enda tunga spår där Sami Sirviös riff får marken att rämna, sjunger Jocke Berg, kanske till sin spegelbild: ”Jag ser på dig, jag ser ett barn. Med dyra kläder, billig smak. En utbränd stjärna utan scen. En klocka av guld och ett hjärta av sten.”

Efter 26 år tillsammans har Kent passerat åldern då anställda brukar bli avtackade med guldklocka. Men de låter verkligen inte som dammiga rockers, även om de gillar att kokettera med sin seniorstatus. I stället för att återvända till sina rötter, som de flesta stora band brukar göra efter ett kvarts sekel, fortsätter Kent att sudda ut bilden av sig själva som ett traditionellt rockband.

Mest märks förändringen i Jocke Bergs röst. Hans desperata kvidande på Kents debutalbum lät som om det kom från en äldre vokalist än den oskuldsfulla och androgyna rösten på ”Då som nu för alltid”. Han botoxar sig digitalt. Sticket i balladen ”Den vänstra stranden” pressar ihop hans röst med autotune så att det påminner om en pojkbandsproduktion. Effekten är lika betagande som när Brad Pitt åldras från rynkig bebis till persikohyad pensionär i ”Benjamin Buttons otroliga liv”. Och sju av elva låtar är, trots det behärskade soundet, akut gåshudsframkallande – vilket gör ”Då som nu för alltid” till gruppens åttonde bästa album.

”Kent måste bli åtminstone lite dåliga innan de slutar. Det här känns som att få en njure bortopererad utan bedövning”, twittrade jag när bandet meddelade sin nedläggning. De uppfyller min önskan genom att avsluta skivan med de banala spåren ”Falska profeter” och ”Den sista sången”, en Coldplay- respektive U2-narkos som får mig att nicka till och glömma hur mycket jag kommer att sakna det här bandet.

Fyra frågor. Om Kents avslut
  1. Är albumtiteln ”Då som nu för alltid” en referens till gothbandet The Sisters of Mercys klassiker ”First and last and always” eller till funkgruppen Earth, Wind & Fires album ”Now, then & forever”?
  2. Varför är inte singeln ”Egoist”, som släpptes i vintras, med på albumet? Blev Kent nervösa över den ambivalenta raden ”nu är hat okej, om det riktas mot rätt håll, inget slår hårt som vänstervåld”? Kent har de senaste tio åren uttryckt vänsteråsikter och beskrivit Stockholm som ”en garanterat solidaritetsfri nymoderat öken”.
  3. Vem är ”Gigi” i albumets arenarockande klimax? Syftar Jocke Berg på fotomodellen Gigi Hadid, åttiotalsstjärnan Gigi Hamilton eller kanske huvudpersonen i musikalen ”Gigi – ett lättfärdigt stycke”?
  4. Varför kan inte Kent utöka sin avskedsturné med albumkonserter där deras tolv fullängdare framförs i sin helhet? Det skulle minska fansens ångest över alla låtar som annars måste väljas bort.
Fakta. Skivan ”Då som nu för alltid”

Foto: Kent

”Då som nu för alltid”

RCA/Sony

Läs mer. Kents avsked

Foto: Lars LindqvistFoto: Lars Lindqvist