Bara sju månader efter sin senaste skiva och lagom till årets sommarturné överraskar Kent med skivan ”En plats i solen”.
Det är någonstans i tropikerna. En dramatisk solnedgång i orange. Palmer i strandbrynet. Ett par som går hand i hand upp ur vattnet. Som en kitschig fototapet från 70-talet, eller kanske omslaget till en dj-samling från 90-talets Ibiza. Ingenting antyder någon ironi, förutom att det är omslaget till Kents nya album och att man därmed kan känna sig säker på att detta inte är tänkt att illustrera någon okomplicerad turistlycka.
Så pass mycket kan man lita på Kent. De är inga idylliker. Och när de nu överraskar sin publik med att släppa ett nytt album bara drygt sju månader efter det förra finns det egentligen inget annat som avviker från mallen än just det snabba produktionstempot. Musiken är mer än igenkännlig, med sitt långsamma groove och sin självklara tyngd. Joakim Bergs utstuderat poserande fraseringar är lika typiska som den melankoliska monotonin. Liksom de beska formuleringarna (man kan plocka hur många som helst: ”du vet ingenting om mig”/”jag föddes redan slagen”/”även inbitna lögnare har sin charm”) och den bandlogotyp som har hängt med ända sen gruppens andra album för fjorton år sen.
Själv vill jag inget hellre än att bejaka detta initiativ. Eftersom det känns så sunt. Att fortsätta smida medan järnet är varmt, i stället för att ta paus och sen gå igenom hela processen med att starta om maskineriet igen. Så som musikbranschen fungerade förr, när varje tillgänglig tidsficka mellan olika turnédatum utnyttjades till nya, snabba inspelningar. När två album per år var regel snarare än undantag och gjorde förväntningarna på vart och ett mer rimliga.
På ”En plats i solen” finns också många små enskildheter att glädjas åt, som de tilltalande lågmälda gästinhoppen från Rebecka Törnqvist och Lars Winnerbäck eller de rent bisarra felbetoningarna i ”Ärlighet respekt kärlek” (eller bara tilltaget att döpa en låt till just det).
Dessvärre blir jag mindre övertygad för varje genomlyssning. Kent är ett märkligt band som lätt kan te sig enkelspåriga och ändå har lyckats överträffa sig själva gång på gång. Med förra albumet ”Röd” lyckades de återigen förnya sig inom sin lilla, lilla musikaliska ram och skapa ännu en handfull framtida klassiker. Vid en första lyssning låter också det nya albumet lika urtypiskt, bergfast Kent som någonsin, däremot är där ovanligt ont om toppnoteringar. Starkast står singellåten ”Gamla Ullevi”, men på ”Röd” eller ”Vapen & ammunition” skulle den likafullt ha hört till de svagare.
Vad man hör är ett sound och en musikalisk särprägel, ett band som är urstyvt på att låta exakt som sig självt, som spelar med en fenomenal spänst – men ändå går lite på tomgång.
Min gissning är att Kent nog kan låta fantastiskt på scen i sommar, i takt med att de betar av de flesta större festivalerna i landet och fullt rättmätigt hör till huvudattraktionerna på allihop. Men innan de börjar spela in nästa album bör de nog ge sig lite mer tid för själva låtskrivandet.
Bästa spår: ”Gamla Ullevi”