Kevin Coyne får en femma i betyg av DN:s Nils Hansson när Coynes första decennium som soloartist ges ut i boxform – och en till femma för lyxutgåvan av ”Marjory Razor Blade”.
Kevin Coyne har följt mig genom livet, men så fort det har gått lite längre mellan lyssningarna häpnar jag igen. Inför rösten, inför satsningen, inför att man kan ta så stor plats med sådan självklarhet.
Jo, han sjöng lågmält också. Ömsint, ömkligt, humoristiskt, barnsligt eller bara helt stillsamt konverserande – hans register var omfattande. Men hans mest typiska uttryck var ändå det vulkaniska, den ohämmade urkraft som ställde sig så nära lyssnaren att man knappast kunde undgå att höra den dåliga andedräkten, den krumma kroppsformen, de sönderfallande kläderna och de motbjudande grimaserna. Samt det jättelika, varma, intill dårskap medkännande hjärtat.
Inte för att han såg ut och var exakt så, men det var så han lät. Oavsett om han sjöng stompig pubrock i ”Poor swine”, nervig new wave i ”I really live round here (false friends)”, bekännelser från en svindlare av gamla damer i ”Eastbourne ladies” eller rena ångestvrål i ”Learn to swim, learn to drown”.
Själv ville han gärna se sig som en bluessångare, och kunde uttrycka besvikelse över att inte uppfattas så. Men så var han också mer blues till känslan än till formen. Och nästan lika mycket music hall (han hade planer på en parallellkarriär som ståuppkomiker). Kevin Coyne var en vit engelsman, snarare än svart amerikan, och försökte aldrig låtsas något annat. Han var över huvud taget inte mycket för att låtsas, även om han lät som en grinig gubbe långt innan han var det.
Man hör när han sjunger den urgamla ”Keep your lamp trimmed and burning”, med en röst så ursinnigt påträngande att man häpnar över att inspelningen kan ha legat outgiven sen mitten av 70-talet. Där finns inte ett uns av vanlig, loj trivselblues, tvärtom utmanar den Blind Willie Johnsons version från 1928.
Hans karriär var knepig. Å ena sidan saknades knappast framgångar. När den legendariske BBC-profilen John Peel en period drev skivbolag hörde Kevin Coyne (med sitt dåvarande band Siren) till dess mest upplyfta artister. Efter Jim Morrisons död erbjöds han att bli ny sångare i The Doors. När Richard Branson startade Virgin fick Kevin Coyne bolagets andra kontrakt, efter Mike Oldfield. Han kunde samla fenomenala musiker till sitt band, som blivande The Police-gitarristen Andy Summers och jazzpianisten Zoot Money. Halva dubbelalbumet ”Sanity stomp” gjorde han med självaste Robert Wyatt.
Samtidigt saknades hitlåtarna och försäljningssuccéerna. Han var extremt produktiv, skapade musikteater och målade, omhuldades för sin äkthet av såväl den svenska proggen som den engelska punken. Men rent kommersiellt förblev han en marginell figur. När han flyttade till Tyskland 1984 försvann han nästan helt från radarn, trots att han förblev lika aktiv fram till sin död 2004.
Sent omsider får Kevin Coyne nu bästa tänkbara nyintroduktion. Dels en samling om fyra cd av hans första decennium som soloartist, dels hans magnum opus ”Marjory Razor Blade” i lyxutgåva, båda fulla av uddamaterial, outgivet och liveupptagningar (bitvis ojämna, men sådan var han).
Återupptäckandet startar här. Låt oss vara överens om det.
Bästa spår: ”Dark dance hall” (från ”I want my crown”), ”Marlene” (från båda)