Söker man på ”svensk humor” på Wikipedia kommer det snart upp en lång och innehållsrik redogörelse på skärmen. Massor av namn, stilar och inriktningar listas och kommenteras, från Ernst Rolf till R.E.A. Och däremellan Povel Ramel, Hasseåtage, Lars Ekborg, Lasse Åberg, Galenskaparna & After Shave, Kurt Olsson, Hassan, Rally, Helt Apropå- och Killinggängen. Och massor av ståuppare. Och en drös andra.
Det är som ett skämt.
För här står ingenting om Kjell Alinge och Janne Forssell. Inte ett ord om ”Hemma hos”, radioprogrammet som sändes mellan 1971 och 1976. Noll om ”Kulturfunk från de befriade områdena”.
Nu har dock ”Hemma hos” kommit ut i form av en jätte-cd-box: 7 skivor, 90 sketcher, 2 radiopjäser, 1 mindre bok med förord, originalmanus och gamla bilder. Och det är som en sprakande nödraket, ett vägledande ljus på den svenska humorhimlens polarmörker.
Det unika med Kjell Alinge och Janne Forssell är inte att man skrattade så man fick ont i magen under livesändningarna strax före midnatt, eller – för oss som var för små när det begav sig – till de tre lp-skivorna som släpptes några år senare. Det unika är att man fick ont i magen även av andra orsaker – och att det tar lika djupt fortfarande.
Två röster som kom de just från befriade områden. I svensk statsradio. Visst är det politiskt – och vem var inte det på 1970-talet? – men det går aldrig att ensidigt humma med och känna sig trygg i sin hemvist. Alla får slängar av sleven, det är inte så mycket vänster mot höger som total trolöshet mot alla former av auktoriteter. Men det är nästan alltid synd om (minst) en av de två rollfigurerna. Igenkänningen sätter sig molande innanför naveln. Och så skrattar man nästan på sig igen.
Påfallande mycket handlar om makt- eller styrkeförhållanden. Som mellan medborgaren och kommunen, som när assistent Sidfläsk på Byråkratpölsebyrån svarar i telefonen och blir fullständigt vansinnig när en liten förskrämd människa (Forssell) i andra änden tar sig friheten att underdånigt rapportera om ett sannolikt felaktigt beslut i kommunfullmäktige, eftersom någon håller på att dra in kloakledningar i hans vardagsrum, och då man har arresterat sonen och skövlat gården där en motorväg plötsligt ska anläggas: ”Det här har ni fått om bakfoten alldeles, det kan inte vara sant”, vrålar Sidfläsk (Alinge) i luren. ”Jag är tillsatt för att fatta korrekta, slagkraftiga, långsiktiga beslut. Jag har rätt och ni har fel!”
Eller den politiskt korrekta kulturfjompen som sitter på restaurang Bohemfyllan och läser internationell press, men egentligen bara vill hitta en tjej från Staffliteatern att ligga med, och som när ingen tar notis om honom får oerhört svårt med jämställdheten. Eller ”Sörmland har siktats vid Vinga”, där småstäder och landsändar beskrivs i form av ett missbrukarreportage i radio.
Kjell Alinge har sagt någonstans att mycket bara var halvt genomtänkt, att det mesta var skapat för att roa dem själva. Det må vara sant, men cd-boxens material visar om inte annat hur manusstyrt mycket också var – och att ännu en unik fördel med paret var deras förmåga till röstgestaltning, minst lika mycket som improvisationsförmågan. De här var drivna skådespelare som gjorde häpnadsväckande på pricken-porträtt, oftast med total tonträff.
Vissa sketcher är rent kusliga som 35 år gamla profetior över medieflamsets framväxt, alternativt djupt deprimerande i sin tidlösa relevans. Som ”Hemma hos”-lyssnare 2009 vill man ibland ta sig för pannan och fråga: Har vi kommit någonstans alls? Här finns titlar som ”Svinerimedia på ruinens brant”, ”Reflexrutan med Ernst Amorflund”, ”Tramsredaktionen tar ton”, ”Debattpösets prioriteringsbrottning” och ”Underhållningskaos”.
Andra sketcher handlar om att ringa in till direktsänd radio – återigen: för 35 år sedan – där ”Melodicharaden”, ”En dag ringde Indira Gandhi och störde” samt ”Ringodum – här luktar skivor i potten” borde vara klassiker i humorhistorien. Och i ”Konstnären och verkligheten” försöker kulturjournalisten förtvivlat se stor konst i en simpel porrfilm och dess tidsförvirrande rekvisita: ”Det är med små medel regissören lyckas inskärpa att problemen är eviga, allmänmänskliga. Ta till exempel telegrafskylten i den medeltida Hansastaden; med ett enkelt hopp mellan två epoker knyter regissören samman den mänskliga problematiken och antyder kosmos intighet och vår eviga destination”, mässar Alinge på akademikerskånska.
Det är duktigt surrealistiskt på sina ställen, och somligt rullar suggestivt på i en något tålamodskrävande evighet. Men även det kommenteras: I ”Sketchens anatomi” kommer en Janne Forssell i halv falsett in och gapar uppfordrande åt den med en segdragen presentation tragglande Kjell Allinge: ”Hör du du, försök att inte ha så många tystnader, inledningar blir så satans långa då!” Och så fortsätter det bara.
Hade radiorebellerna Alinge och Forssell kunnat bli ännu ett folkkärt komikerpar? Sannolikt – och tack och lov – inte. Efter ”Hemma hos”-åren försvann de åt var sitt håll. Kanske var de uttömda, men mer troligt är att de bara hade den goda smaken att inte låta filtrera sig för många gånger genom radiohögtalarnas raster tills bara trådar återstod.
Alinge gick djupare in i radioland, där han med program som ”Eldorado” under många år har genomfört mjuka ubåtsattacker mot alla former av vedertagna sanningar, smaker och stilkonformism. Forssell vände sig i stället åt teve, där han på 90-talet gjorde ett antal fantastiska och helt unika resereportage, för att alltsedan dess påta bland vinrankor och mer teveverksamhet (oklart vad) i Sydfrankrike.
Vad jag vet har ingen av dem någonsin kallat sig komiker.
Det är det dock en hel del andra som gör. Till alla dem är ”Hemma hos”-boxen årets mest självklara julklapp. Alla andra också, för den delen. En sådan här maffig dos kulturfunk befriar oss alla.