I maj fyllde Kylie Minogue fyrtiotvå. På omslaget till sitt nya album ”Aphrodite” ser hon ut som arton. Å andra sidan är det svårt att alls känna igen henne, så grundligt behandlad är bilden. Hon har haft en omväxlande karriär. Gladstudsig popdocka på 80-talet. Därefter en lite mer vågad danspopsångerska. Så en period som fördetting, stilistiskt förvirrad. Sen vid millennieskiftet kom nytändningen, då hon plötsligt omnämndes som discoikon och raskt producerade de bästa hitlåtarna under sin karriär.
Nu börjar också det bli länge sen. Att hon har satsat ordentligt på nya albumet märks bland annat på att det har krävts tjugoåtta låtskrivare för att skapa dessa tolv låtar (inklusive hon själv på tre av dem). Hårt processade, taktfast syntetiska och mer sammanbitna än lustfyllda. Hon har ett litet bett i rösten som gör att man emellanåt skönjer en glimt av en personlighet, men känslan av snyggt designade marknadskalkyler dominerar.