Lady Gaga har byggt upp sin persona noggrant och effektivt, i minsta detalj, och kastat sig raklång ut i politiken, popen och performancekonsten. Hon har handplockat ett suveränt team designers, låtskrivare och producenter. Som betraktare och lyssnare sitter man häpen och hisnande och ser henne manövrera sin popstjärnekaraktär som en graciöst balettdansande bulldozer.

Hon är en utmattande artist. Hon är extra-allt hela tiden, i allt hon gör, och det gäller också nya tredje albumet ”Born this way”. Skivan är en uppenbar och öppen hyllning till åttiotalets Madonna, och kanske i synnerhet hennes ”Express yourself” som ekar i flera av skivans spår. Men Gagas version av åttiotalet är vriden flera varv, tagen till sin extrem, förvrängd och hård och översminkad. Här finns överdrivna saxofoner, hårdrocksriff, och Gagas patenterade gutturala stönstamning där hon rycker sönder ord i sina beståndsdelar.

Låtarna är hårt producerade och maximalistiska. Långtida samarbetspartnern RedOne är med på en handfull, och producenten Fernando Garibay har också co-skrivit ett gäng. Varje låtfragment är maxat, varje vers monumental, varje refräng en hook.

Textmässigt är ”Born this way” fragmentarisk och febrig. Gaga har lastat skivan full av religiös symbolik, halvformulerade tankar kring språk och peppande uppmuntran att vara sig själv i alla lägen. Vissa stunder kan det kännas slarvigt och hafsigt. Andra stunder som ett verk av ett geni med koncentrationssvårigheter. Och ibland som ett älskat, men olyckligt sockerstint barn som vrålar i ens öra.

Så, ja, utmattande. Men i slutändan är det där som Lady Gagas storhet ligger. I hennes kompromisslösa storhetsvansinne, i hennes hetsiga framtoning. Man sitter hela tiden andlös och väntar på att de ryckande tusentals trådarna till de oräkneliga små Gagaspratteldockorna ska trassla ihop sig, men på något sätt har hon allt under kontroll.

Det är svårt att lyssna på skivan utan att samtidigt föreställa sig den sannolikt megamäktiga scenshow som kommer att följa med låtarna ut på turné; utan att spekulera kring vad nästa köttklänning eller politiska gayrättighetsutspel ska bli. Gagaversumet är stort och spänner över många arenor. Men ”Born this way” fungerar som separat enhet också, även om man kanske blir väl övermätt av att lyssna på skivan från början till slut och hellre sväljer den bitvis, på hög volym på sommarens dansgolv.

Bästa spår: ”Born this way”,
”Fashion of his love”.