Titeln till trots tror jag att det dröjer innan vi får se Sophie Zelmani dansa, på scen eller video, till sin egen musik. Hon säger själv att hon denna gång försökte göra något annorlunda, men att det blev det vanliga. Alltså låtar som låter som den sorts låtar hon alltid skriver.
Ändå känns "Sing and dance" som ett fall framåt. Och som hennes påhittigaste hittills. Mycket av tacken bör nog - också det som vanligt - riktas till producenten, arrangören, gitarristen och det ständiga bollplanket Lasse Halapi. Det är han som ser till att dessa små, lågmälda och aningen likartade sånger får var sin skräddarsydd ljudkostym, som kallar in gästmusiker och prövar instrumentkombinationer, som flyttar fram rytmerna ett halvt steg eller framhäver en paus lite extra.
Inget stort, men ganska storartat i det lilla. Sophie Zelmani kan vara trygg i förvissningen om att hon inte behöver ta i, inte förställa sig, inte låtsas något temperament hon inte har. Det räcker med att hon är sig själv, i all sin hemlighetsfulla lågmäldhet.
En sådan producent borde alla artister ha. Samt Freddie Wadling som duettpartner.