Jag trodde att kraven på autenticitet i musiken var på väg bort, i vår hypermediala värld med alla dess möjligheter till identitetslekar och fusk med det mesta. Men Lana del Rey har trampat på några av popvärldens ömmaste tår genom att säga saker som att hon växte upp på en husvagnsparkering när hon i själva verket är dotter till en IT-miljonär.
Själv tycker jag att etiketten ”Lost Lolita in the hood” är rätt välfunnen och gillar de modernt retrofärgade stämningar hon bygger upp – lite som om David Lynch skulle tolka hiphop och r&b. Hon har en röst med plutmun och lätt andlöshet som är begränsad men söt, samtidigt som texterna försöker chockera. Att ”Video games” blev ett nätfenomen är inte oförtjänt.
Men det var innan det kom fram att hon hade ljugit.
Bästa spår: ”Radio”