I ”La embarazada del viento” förklarar dottern för sin mor att en ”en hemsk vind” gjort henne gravid precis innan hon vaknat. Modern svarar med att ”den kvinna är inte född som kan bli med barn med en storm” och tror sig veta vem fadern är.

Men när barnet kommer till världen ser hon inga likheter med den förmodade fadern. Däremot med Jésus (näsan), Isaías (nacken), Crispiano (munnen), Luciano (ögonen), Juancho (kinderna), Pancho (öronen) och don Asiano (håret). Och när barnet blivit större med Daniel (gången), Eliazar (längden), Pilar (knäna) och Simeón (hållningen). Vilket till slut gör henne övertygad om att dottern den där morgonen måste ”ha blivit havande med en kulingvind”.

Efter ”Teatro d’amore”-projektet 2009 där Christina Pluhar och hennes barockensemble L’Arpeggiata på ett nytt och helt enastående vis tolkade Claudio Monteverdis musikaliskt brokiga värld har de nu på ”Los pajaros perdidos” (De försvunna fåglarna) vänt örat mot Sydamerika.

Där den ovannämnda sången, glödande framförd av den svenskchilenska mezzon Luciana Mancini till ackompanjemang av teorb, cuatro, gitarr och slagverk, bara utgör ett av många andlöst gnistrande ögonblick.

Med de spanska och portugisiska kolonisatörerna kom renässansen och barockens instrument till Sydamerika där de – till skillnad från i Europa – förblivit i sin ursprungliga form fram till i dag. Och där de under mer än fyra hundra år har klingat tillsammans med indians­ka och afrikanska instrument.

En unikt mångfärgad musik som hos L’Arpeggiata blir till en brusande klangvåg av ärkelutor, barock­gitarrer och harpor som svallar till rytmerna från charanger, cajoner och ett oräkneligt antal slagverksinstrument. Och som toppas av röster från såväl folkmusiken och populärmusiken som från den klassiska musiken.

Mest remarkabel är den kastratklingande barockstjärnan Philippe Jaroussky som inleder albumet med en luftigt krängande godnattvisa som kunde ha bjudit upp varenda unge till dans. Men som sedan återkommer med rent bedövande sorgsna sånger om hemlängtan, förluster eller om att känna sig som ”en av de försvunna fåglar som återvänder från den andra sidan bara för att upplösas i en himmel som jag aldrig kommer att se igen”.

Fast det spår som griper allra mest, innerligt framförd av den karismatiska italienska folksångers­kan Lucilla Galeazzi, är ”Alfonsina y el mar”. En sång som handlar om den argentinska avantgardepoeten Alfonsina Stornis som en oktoberdag 1938, efter att ha postat en dikt till en av de stora tidningarna om att få sova för alltid, gick ut i havet för att aldrig mer komma tillbaka. Men där hon, enligt sången, blev varsamt eskorterad av bugande sjögräs, sjöjungfrur och sjöhästar – till en helt ny värld som bjöd upp henne till lek.

Bästa spår: ”Alfonsina y el mar”