Lars Winnerbäck kan det här, han har hittat sina teman, sitt uttryckssätt och sin publik. Men han ska ha heder för att han försöker förnya sig. Inför denna skiva tycks han ha ägnat sig åt något slags researchresa i de mest deprimerande delarna av Östeuropa och sedan spelat in i Dublin, med delvis andra musiker än vanligt. I stället för den vanliga bredbenta rocken har han klätt sångerna i något slags folkrockarrangemang som påminner en del om Pogues.
Dessvärre hänger inte det musikaliska temat ihop med lyriken. De alltigenom dystra texterna skildrar manlig ensamhet - en skilsmässa kanske, eller tanken på en skilsmässa - musiken vill något annat; vara röjig, smäktande och medryckande, om än i moll. Alltihop är därtill ganska platt, utan några nivåer att tala om. Det finns inga analyser, och bilderna är närmast klaustrofobiska: det är mörkt, men en kvinna eller en öl kan göra livet lättare. Det är i själva verket en temaskiva om heteronormens förbannelse.