Laurie Anderson har summerat ”Homeland” – hennes första studioalbum på nästan ett decennium – som en tredjedel politik, en tredjedel ren musik och en tredjedel märkliga drömmar. En typisk terrorbalans för den 63-åriga multimedieviolinisten. Att kalla henne sagotant är talande men också förminskande. Anderson tillhör de stora berättarna och har liksom konstvärldens Jasper Johns, Robert Rauschenberg och Andy Warhol fångat den amerikanska drömmen med ett slags ironisk nationalism.
”Homeland” är en av hennes starkaste skivor med en sorts best of av vad hon sysslat med sedan 70-talet. Från ”audio drag” (manligt röstförvrängda alter egot Fenway Bergamot) till hemsnickrad technopop och suggestiva ljudkulisser, där Antony Hegarty och tuvinsk strupsång har en lika given plats som hennes hund Lolabelle på piano.
Bästa spår: ”Transitory life”, ”Bodies in motion”