Lil Waynes nya ”Tha Carter IV” är mörkare än tidigare skivor men innehåller också öppenhjärtiga kärlekslåtar och markerar enligt DN:s recensent rapparens position som en av de bästa inom sin genre.
Ända sedan Grandmaster Flash & the Furious Fives ”The message” har hiphoppen varit besatt av sanningen. Det är ingen tillfällighet att ord som ”truth”, ”true” och ”real” hör till de vanligare och mest omhuldade i genren.
Lil Wayne har sin egen sanning. Eller, kanske framför allt, ett väldigt eget sätt att närma sig den. ”I speak the truth but I’ll guess that’s a foreign language to y’all” rappar han på sitt, beroende lite hur man räknar, nionde eller tionde album. Några låtar senare menar New Orleans-rapparen att han blöder verklighet.
Ändå är det inte för de socialrealistiska berättelserna som jag, och säkert många andra med mig, lyssnar på ett nytt Lil Wayne-album. Även om de ibland finns där mellan raderna. Lika mycket som vad han säger är det hur han säger det som lockar en tillbaka till Lil Wayne.
Och frågan är om inte Waynes väldigt fria associationer mellan verklighet och populärkulturell fiktion, självbiografisk uppriktighet och genrekonventionellt skryt, hjälpligt sammanhängande berättelser och vrickade oneliners, på sitt sätt egentligen är, well, sannare än de flesta andra rappares. Just så kaotiskt och splittrat uppfattar många säkert världen.
På ”Tha Carter IV” är han lika fascinerande och underhållande som vanligt. Ibland briljant, ibland balanserande på gränsen till det obegripliga. Ständigt oberäknelig, aldrig tråkig.
Och att Wayne själv är på tårna behövs. Han får inte lika mycket gratis den här gången. Lil Wayne och skivbolaget Cash Money har de senaste åren stämts till höger och vänster av producenter på grund av utebliven ekonomisk ersättning för ”Tha Carter III”, och flera av dem som gjorde den tredje delen i ”Carter”-sagan så omtumlande och direkt saknas därför här och har ersatts med en annan typ av beatmakare. Rent musikaliskt är ”Tha Carter IV” mörkare, mer suggestiv och homogen än den poppigt experimentella föregångaren. Här finns inga motsvarigheter till världshittarna ”Lollipop” eller ”A milli”.
Samtidigt finns här mycket annat. Som en förkrossande inledning där Wayne övertygar med ett par tre råa och hårda påminnelser om att han fortfarande är en av de bästa vi har. Och, på andra sidan av den emotionella skalan, ett par för genren ovanligt öppenhjärtiga kärlekslåtar. ”So special” är en väldigt explicit och kärleksfull beskrivning av ett förhållande. Den fjäderlätta ”How to love” sjunger han till en försiktig akustisk gitarr. Förvridet och raspigt, men ändå närmast ömsint.
Så Lil Wayne fortsätter att skapa sina egna regler, sin egen tideräkning till och med. Finns det en oro för att hans oförståeliga rockprojekt ”Rebirth” sabbat hans rykte, har de senaste årens kontroverser stört honom, har tiden runnit ifrån honom? Lil Wayne rycker bara på axlarna: ”Time has changed, but fuck it – get a new watch”.
Bästa spår: ”Blunt blowin”, ”She will”.