Alla subkulturer har sina favoritband, de där grupperna som sammanfattar själva essensen: värderingar, inre koder och yttre attribut. Sedan 90-talets andra halva har Limp Bizkit varit för jätteamerikanska jätteheterosexuella killar i jättestora shorts vad Small Faces under det sena 60-talet var för modsen.
På ”Gold cobra” är Limp Bizkits originalsättning återförenad, vilket innebär att gruppens ”spring break”-rock får en större variation tack vare Wes Borlands gitarrspel och att balladerna är något fler. Men några större skillnader är det inte. Tanken är fortfarande att vartenda klumpigt riff, vartenda åh-så-provocerande ”fuck” från rapparen/sångaren Fred Durst ska få män att samlas i en mosh pit, hoppa sig svettiga mot varandra och skrika ut sin ilska över att ha vuxit upp i en villaförort.
Bästa spår: ”Walking away”.