Cellisten och sångerskan Linnea Olsson har bland annat varit förband åt Ane Brun och samarbetat med Nina Kinert. Det är framför allt på de meriterna som hennes debutalbum marknadsförs och det säger också var man kanske lättast kan placera henne: I den nedtonade men ambitiösa singer-songwritermyllan.
Samtidigt är det en ojämn och svårfångad debut där de enda ingredienserna är röst och cello och där rakare pop blandas med drömska instrumentalspår med ett mer klassiskt cellospel i centrum. Trots snygga överlagringseffekter i de sistnämnda, känns det intressantare och mer personligt när Linnea Olsson renodlar popspåret och låter rösten med sin lite hesa udd galoppera i väg till plockande pizzicaton på ”Giddy up!” eller de tuggande riffen i ”Dinosaur”.