Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Skivrecensioner

Lorde: Melodrama

Lorde är en briljant sångerska med ett tilltalande sätt att alltid vrida varje låtidé flera varv.
Lorde är en briljant sångerska med ett tilltalande sätt att alltid vrida varje låtidé flera varv. Foto: Brendan Walter

Lorde är fortfarande ett stort löfte. Potentialen är alltjämt hennes största tillgång. 

3

POP
Lorde
”Melodrama”
(Universal)

Ella Yelich-O’Connor har en fantastisk röst: släpig, sorgsen och lite raspig. Således perfekt lämpad för just det där lätt överdrivna uttrycket som hon döpt sitt andra album efter.

Poetdottern korsar det med ett textskrivande där man möjligen, med lite god vilja, kan ana spår av litterära förebilder som Raymond Carver och Tobias Wolff. Till detta lyckas hon på något sätt kombinera den kommersiella popmusikens direkthet med rätt vridna, för att inte säga direkt mysko, produktioner.  

Det är rätt ovanliga kvaliteter hos en blott tjugoårig popartist. Som gör att man fortsätter tro på henne även när uppföljaren till den löftesrika debuten ”Pure heroine”, som hon släppte sexton år gammal, inte riktigt når upp till den där nivån där man hela tiden tror att nyzeeländskan hör hemma.

Jag hör en briljant sångerska, en smart textrad där, en intressant detalj där, ett tilltalande sätt att alltid vrida varje låtidé flera varv vilket manifesteras i att ”Sober” fått en del två och ”Liability” en repris, men definitivt inget helgjutet album och ganska få låtar som verkligen sitter kvar i minnet.

Det är bara i den tvådelade ”Hard feelings – loveless” med gnisslande gitarrer och snygga måsskrikljud som Lorde visar vilken fulländad popartist hon skulle kunna vara.

Bästa spår: ”Hard feelings – loveless”