I headbangande sammanhang är spoken word mer provocerande än satanism. Men albumet ”Lulu” bör naturligtvis inte betraktas som någon ny Metallica-platta. Texterna är baserade på den tyske expressionisten Frank Wedekinds pjäser om Lulu, där rockräven Lou Reed tagit fasta på spänningen mellan sexuell aggression och attraktion. Som i den sorgset gripande otrohetskontemplationen ”Cheat on me” med en plågad James Hetfield i fonden.

För Metallica framstår verkligen mer som ett kompband. Reeds ord dikterar den musikaliska strukturen – eller snarare anti-strukturen – för att åstadkomma en ovanligt turbulent kuliss för förra sekelskiftets femme fatale. ”Iced honey” är så nära man kommer något som liknar en rakare rocklåt och gnisslandet på ”Frustration” kan härledas tillbaka till The Velvet Underground.

Lou Reed och Metallica skriver knappast stor rockhistoria ihop, men tvinnar ändå samman en del intressanta detaljer ur det som har varit. Att Reed med raspig röst gestaltar texterna ur ett kvinnligt perspektiv tillför dessutom spännande queerdimensioner. Om man har svårt för gränsöverskridande konst gör man klokt i att hålla öronen borta. Annars kan man gott ge den här skivan en chans.

Bästa spår: ”Cheat on me”, ”Junior dad”