Bland utforskarna av den erotiska gränslösheten ligger Anais Nin tveklöst i täten. Hennes relation med fadern, musikern Joaquin Nin, utgör grunden för en nyskriven melodram av en av den musikaliska gränslöshetens viktigaste exploatörer, Louis Andriessen.
Men resultatet är kanske inte fullt så spännande som man kunde föreställa sig. Andriessens mångdialektala tonspråk, där minimalismen ingått en symbios med såväl Weills som Stravinskys idiom, hamnar alltför nära andra textorienterade kompositörers.
Betydligt mer spännande är då skivans andra inslag, den tidiga kantaten ”De staat”, där Platons fyrkantiga hållning till tonkonst kontrasteras mot musikens tilltagande komplexitet.
Bästa spår: ”Choir 1” ur ”De staat”