De senaste åren har Beethovens pianosonater spelats som aldrig förr, i konserthus och i skivstudior. Den här veckan inleder Hans Pålsson sin svit i Stockholms konserthus, och ungefär samtidigt rullas Per Tengstrands Beethovencykel ut i butikerna (Tengstrand är för övrigt Pålssons elev).
Det är en lovande start, som inleds kronologiskt med de tre sonaterna opus 2. Möjligen kan det råda delade meningar om klangen, som är på en gång intim och överdimensionerad. Det känns som att ligga inne i flygeln, och man förväntar sig nästan att känna klubborna hamra mot skallen när Tengstrand tar i i den tredje sonaten. Men denna sällsynt avslöjande inspelning visar också Tengstrands suveräna behärskning: hans anslag kan vara närmast demonstrativt avspänt bara för att sekunden därpå skärpas med sträng exakthet.
Det lyriskt intima är inte Tengstrands kännemärke, däremot finns här en noggrann avspegling av minsta valörskiftning i föredraget. Det skulle kunna bli utstuderat men Tengstrand har en sällsynt känsla för tajmning, ironier och humörsvängningar, även om han fångar dem från ett outsiderperspektiv snarare än med full empati. Hur som helst: det här är en serie det kommer att bli spännande att följa.
Bästa spår: andra sonatens första sats