Få operor har en sådan enkel och koncentrerad historia och uppbådar en sådan utopisk kraft som Ludwig van Beethovens ”Fidelio”. Ändå var det hans sorgebarn, det verk han om­arbetade mest och flest gånger. Orsaken var att den då rådande wienklassiska operastilen (läs: ­Mozarts), med sina höga tempon och betoning på aktion, inte var helt relevant för den vision som Beethoven hade. Resultatet blev en opera som med väldig fart går från folklig komedi via tragisk melodram till extatisk körsymfoni. En opera som inte verkar ha utrymme nog för att förmedla sitt eget budskap.

Känslan av att det ryms erfarenheter i ”Fidelio” som det inte ges tid för, framför allt i samband med finalens befrielseögonblick, gav i slutet av 1990-talet skriftställaren Edward W Said idén att förse ”Fidelio” med en talad kommentar. Ett insprängt ”efteråt” där Leonora under föreställningens gång reflekterar över vad som egentligen skedde: ”Vi tyckte att vi alla var förenade, offer för orättvisan. Vi sjöng, vi firade tyrannens fall, vi gick upp i en namnlös glädje. Och ändå… vår seger var alltför kort­varig, och nu har jag svårt att förstå vad som hände, svårt att acceptera eller föreställa mig att vår idealism och tro lämnade så få spår, varade så kort tid.”

I den liveinspelning av ”Fidelio” från festivalen i Luzern som nu föreligger, med Nina Stemme som Leonora, Jonas Kaufmann som Florestan och Peter Mattei som Don Pizarro, är det tydligt hur före­ställningens dirigent, Claudio Abbado, försöker hitta en djupare närvarokänsla i partituret utan att därmed förlora den wienklassiska lättheten. Och han gör det med sin suveräna känslighet för hur ögonblicket skapar sammanhanget. Nyckelnumret i första akten, den sagolikt vackra kvartetten ”Mir ist so wunderbar”, blir här inte till en långsamt pulserande ”händelse” som bär i väg med de fyra inblandade personerna likt ett stycke teater i teatern (som i Furtwänglers eller Klemperers legendariska inspelningar på EMI) – utan öppnar sig likt en extra rymd där ett nytt slags sensibilitet tillåts att blomma ut.

Stemme, Kaufmann och Mattei är alla i storform och gör tillsammans med kören och orkestern finalen till en extatiskt omtumlande erövring av en ny frihet, ett nytt sätt att andas, att röra sig och att uttrycka sig. Ett unikt ögonblick av salighet som Leonora i backspegeln, med Edward W Saids ord, nöjer sig med att kalla ”en dag som ingen annan”. Och fråga sig om den någonsin kommer att ”fortsätta ljuda bortom sitt slutackord.” Ett perspektiv som gör Beethovens ”Fidelio” högaktuell för en tid som vår av rusiga revolter. Och för frågan som alltid kommer: Vad händer sedan?

Bästa spår: ”Mir ist so wunderbar”.