Maffigt, Morrissey!

Han börjar där han aldrig har varit förut. "I will see you in far off places" är ett stycke tung, psykedelisk rockmusik med orientaliska inslag, närmare Led Zeppelin än The Smiths. Texten kliver rakt in i dagens infekterade Mellanösternsituation, utan att vara särskilt tydlig med vad den egentligen vill säga.

Vissa rader antyder ett allvarligt inlägg i dagspolitiken, andra ger prov på Morrisseys sarkastiska humor. Öppningen konstaterar att vi inte vet någonting alls och sista versen landar i en förhoppning om ett muntert möte någonstans längre fram - förutsatt att Gud vakar och USA inte bombar.

Alltsammans är satt till en musik som är lika maffig - eller varför inte pompös - som olik vad Morrissey brukar förknippas med. Men hans sätt att sjunga är ytterligt typiskt, och precis som vanligt får det kasten mellan stilar och nivåer att kännas mindre tvära än de egentligen borde.

Morrissey har aldrig varit en enkel figur att sammanfatta, men frågan är om han inte gör det svårare än någonsin den här gången. Albumet "Ring­leader of the tormentors" är muntrare än vanligt, men också ovanligt fixerat vid döden. Tyngre och svulstigare, samt fullt av ystra barnkörer. Man kan inte ens kalla honom misantrop längre - i "On the streets I ran" bönar han ju om att få leva en stund till, på vems bekostnad som helst. Inte heller självupptagen - i "I just want to see the boy happy" bryr han sig inte om sitt eget liv, bara om den älskade pojkens. Vem nu det kan vara.

Vill man se det som en gayreferens är det inte den enda. Eller vad sägs om raden "Pasolini is me"? Åtskilliga låtar tycks handla om att Morrissey äntligen har funnit kärleken, fast uttryckt på något udda vis. I "Ill never be anybodys hero now" har den älskade just dött. I "You have killed me" är det han själv som är mördad, låt vara att han fortfarande rör sig. I "Dear God, please help me" ber han Gud om hjälp i något som låter som en gospel (magnifikt arrangerad av Ennio Morricone), trots att texten tycks förkunna att den fysiska, sannolikt homosexuella kärleken redan har gjort honom fri. Han frågar rent av Gud om samma sak någonsin hänt honom.

Sen avslutas skivan med den hårt tuktade jubelmarschen "At last I am born", som kan vara det ljusaste Morrissey har spelat in, eller det mest ironiska. Vilken sorts födelse det handlar om är oklart. Har han rent av gått och blivit frälst?

Naturligtvis ska man inte läsa Morrisseys texter som dagboksblad, och en enskild låt behöver inte ha ett dyft att göra med hur han egentligen har det. Men när de blir många som samlar sig kring ett tema, då är det svårt att inte börja tolka.

Alldeles tydligt är under alla omständigheter att denne irländske engelsman som nyligen flyttat från Los Angeles till Rom har skapat något mycket genomarbetat, som man kan ägna lång tid åt utan att tröttna, utan att bli färdig. Där man aldrig kan vara helt säker på vad som är humor och vad som är hjärteblod, men där båda dimensionerna befruktar varandra.

Och Morrisseys säregna sångar­maner fungerar lika bra oavsett vilket. Den här gången varvar han halvaggressiv postpunk med sånger så grandiosa att de gränsar till symfonirock, han låter lik förbannat som oföränderligheten själv - samtidigt som ingen annan sångare kan komma nära samma uttryck utan att låta som en billig imitatör.

Så karaktäristiska sångare finns det inte många i världen. En Tom Waits, en Bob Dylan, en Ozzy Osbourne. Det är i den ligan Morrissey spelar.