Sorg tycks på något sätt också innebära styrkan som krävs för att fortsätta. Efter pianisten Esbjörn Svenssons död har först basisten Dan Berglund och nu trumslagaren Magnus Öström släppt nya skivor i egna namn. Trion de utgjorde i femton år finns inte längre men är förstås ändå med dem, på olika plan och inte minst genom musiken. För Berglund och Öström är verkligen musiker. Lika lite som med Svensson kan jag föreställa mig dem som annat.

Båda två förvaltar och vidareutvecklar delar av est:s forna identitet. Vissa referenser, som den moderna jazzen och alternativa popgruppen Radiohead, har de av allt att döma gemensamt. Men om Berglunds nya grupp Tonbruket drog åt rock så pekar Öströms ”Thread of life” huvudsakligen i en annan riktning. Den amerikanske gitarristen Pat Metheny stod hela e.s.t. nära men tycks rent musikaliskt ha påverkat Öström mest. Ett annat inslag är minimalistiska motiv i stil med Steve Reich. ”Piano break song” och ”The haunted thoughts and the endless fall” är låtar där Öström utforskar groovet och de tonala möjligheterna i repetitiva mönster.

Bandet består av Andreas Hourdakis på gitarr, Gustaf Karlöf på klaviatur och Thobias Gabrielsson på elbas och bassynt. Undantaget är ”Ballad for E”, med Berglund på bas och självaste Metheny på gitarr. Den låten, ett finstämt akustiskt stycke med Öström på vispar, känns lite extra i hjärttrakten. Men också skivan som helhet kretsar kring en allvarsam stämning, som oundvikligen leder tankarna till Svensson och livets förgänglighet. Öström sjunger på några spår. Ordlöst och en bit bak i ljudbilden klär han melodierna i en röst lika igenkännbart mänsklig som den märkligt gripande bilden av honom i bar överkropp på skivans omslag.

Det finns någonting i hans uttryck som liksom vill ut. Också rent instrumentalt kan det påminna om ett rop eller en viskning som växer till ett skrik. I slutet av ”Longing” sträcker bandet ut i en rymd av intensivt skimrande klanger. Under Hourdakis formkänsligt sammansatta lager av enskilda toner förenar Karlöf lyriska ackord med blå undertoner förankrade i Gabrielssons på en gång rörliga och stadiga basspel åt Tony Levins håll. Det är väldigt vackert, och förenat med en värdighet som helt kör över alla tendenser till inställsamhet.

Skivans två sista spår, ”Hymn (for the past) part 1” respektive ”2”, framförs med väldigt återhållsamt trumspel; innan den jättelika finalen är det bara lite pukor och cymbaler. För en trumslagare av Öströms kaliber och stilistiska bredd är det något av ett mästarprov. Nu har han förvisso skrivit musiken, men här är det på något närmast zenbuddistiskt vis som han också förmådde spela den – även då han inte gör det. Känsla, om något.

Bästa spår: ”Piano break song”