Man kan tycka att Marc Almond är en artist som spretar i alla möjliga riktningar. Syntpop med Soft Cell. Samarbeten med Gene Pitney (schlager), Foetus (industri) och Bronski Beat (disko). Coverskivor ägnade franska chansoner eller ryska visor. Plus soloalbumen med egna låtar, som borde vara huvudfåra.
Mitt i allt detta är han ändå alltid densamme. Kråmande, teatralisk, ogenerat melodramatisk. En romantiker som dras mot den sjaskigaste synden, med vacker röst och svajig tonträff. ”Varieté” är första albumet av egna låtar på ungefär ett decennium, men fortsätter ändå de senare årens utveckling. Med en grundton av kabaret och texter som njuter av att minnas ungdomens skörliv.
Och det är som att ju mer gammaldags, desto bättre bottnar han numera. Vals och polka gör han utmärkt, när musiken närmar sig rock stelnar både den och han själv. Syntar finns bara i marginalen, och då helst uråldriga.
Bästa spår: ”Bread & circus”