Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Skivrecensioner

Marit Bergman: ”Molnfabriken”

Marit Bergman har flyttat hem till Bredäng och sjunger på svenska.
Marit Bergman har flyttat hem till Bredäng och sjunger på svenska. Foto: Nicklas Thegerström.

Nu står Marit Bergman inte i vägen längre.

Pop
4

Marit Bergman

”Molnfabriken”. (Sugartoy/Sony)

Den riktigt motståndslösa popmusiken, den som inte kräver någon ansträngning att lyssna på och är lika tacksam som projektionsyta som det vackraste landskap är givetvis väldigt svår att skapa. Förutom begåvning och en rätt hög teknisk kompetens krävs det att man är beredd att sluta med att ställa sig i vägen för sin egen musik. Amason har nyligen tagit den grejen till nya nivåer, men får nu – lite oväntat – sällskap av Marit Bergman.

Marit Bergman var alltid artisten som i hela sitt uttryck ropade ”titta på mig”. Musiken var en plattform snarare än ett egenvärde. Det märks att hon har tänkt väldigt mycket på det här, så mycket att hon faktiskt tyckte sig vara tvungen att ta en paus från artistidentiteten eftersom den gjorde henne ”dum i huvudet”. Marit Bergman flyttade hem från New York, försvann in i Bredängslivet och har gjort en skiva som nog förvisso drivs av en vilja att göra något riktigt bra, men inte för att bevaka en plats i offentligheten utan mest för att få göra något riktigt fint.

Mycket är nytt. Det är en hel del syntar, hon skriver på svenska, sjunger mjukare, får fram historierna lättare, berör mer och allt detta utan att någonsin låta så där upptänt ansträngd som hon brukade göra förr. Texterna är fina, politiska utan att vara övertydliga, öppna utan att vara vaga och enkla att tro på.

Bästa spår: ”Ibland gråter jag bara för att tiden går”