Bara ett år efter det hyllade albumet ”Marcusevangeliet” är nu Markus Krunegård dubbelaktuell med två skivor.
Markus Krunegårds solodebut ”Markusevangeliet” framstår lite mer än ett år efter att det släpptes som ett av den svenska rockmusikens bästa album under nollnolltalet. En svensk motsvarighet till Springsteens ”Born to run” om man så vill, en uppumpad popsymfoni med ett lika delar romantiskt och cyniskt textflöde om livets småstadsångest, drömmen om något bättre och sena, fulla nätter. Fast med musikaliska influenser från åttiotalistiska syntar och den stockholmska klubbvärlden i stället för Phil Spectors sextiotalistiska ”Wall of sound”. ”Markusevangeliet” borde rimligtvis ha inneburit ett visst tryck av förväntningar inför fortsättningen, men om Krunegård känt någon press märks det inte på hans två nya album.
”Prinsen av Peking” är en naturlig, långa stunder alldeles lysande vidareutveckling av ”Markusevangeliet”. Åttiotalssyntharna som de lät i Van Halens ”Jump” har blivit fler. Lager-på-lager-produktionen har gjorts allt fylligare. Och refrängerna är fortfarande som gjorda för att sjungas med i framför sommarfestivalernas största scener.
Det omtalade samarbetet med Mauro Scocco har kanske inte resulterat i mer än ett par låtar, men Scoccos ande vilar ändå över stora delar av ”Prinsen av Peking”. I låttitlar, i körarrangemang, inte minst i den briljanta blåögda soulballaden ”Lika barn leka bra”, som skulle passat in på Scoccos ”28 grader i skuggan”.
Mest imponerar Krunegårds språk. Där många andra svenska textförfattare abstraherar för att försöka bli allmängiltiga gör Krunegård exakt tvärtom och konkretiserar så långt det bara går. Det finns inte en detalj som är överflödig, inte ett gat- eller personnamn som inte ska med, inte ett kort meningsutbyte värt att utelämna. Resultatet är en fascinerande ordrik och talspråklig, ständigt skiftande våg av små och stora, alltid väldigt personliga, betraktelser. Å ena sidan den voyeuristiska blicken ut genom fönstret i ”Mitt kvarter”, å andra sidan mötet med den stora staden och dess myter i ”New York”.
Ordmängden till trots: han är ändå alltid väldigt kärnfull. Ingen kan som Krunegård i en och samma mening kommentera både Stockholms bostadssituation och en stilla resignation inför ett ihållande singelliv – ”25 kvadrat och en nittiosäng hade gjort mig beredd på att leva själv”. Eller blixtsnabbt vända på perspektiv: ”Jag drömmer om någon som är lika smart som mig o Joan Didion/jag drömmer om någon som är lika naiv o dum som mig o dom ja bryr mig om.”
”Lev som en gris dö som en hund” är knixigare, spretigare, inte lika direkt. Mer nittiotalsindie och experiment än den omedelbara rocken på ”Prinsen av Peking”. Ändå är det på ”Lev som en gris dö som en hund” man hittar en handfull av hans allra finaste låtar hittills: titelspåret, den Stone Roses-sävliga ”Barn från Rödastan”, ”Munspelsdåren” och fina avslutande balladen ”Sommaren står o väger”. Det hade kanske varit lätt att önska att Krunegård skulle ha tagit de låtarna, flyttat dem till ”Prinsen av Peking” och fått ett urstarkt album i stället för två som båda har sina dalar, men uttrycken och produktionen skiftar för mycket mellan albumen för att det skulle fungera eller hålla samman.
Dessutom finns det något rätt coolt och kaxigt med att släppa två skivor samtidigt bara ett år efter en sönderhyllad debut.
Bästa spår: ”Ingenting är vettigt 03:30”