Det är inte bara Sade som tar tid på sig. För tjugo år sen skrev Massive Attack kontrakt på sex album, nu kommer det femte. Under tiden har trion blivit duo, soloprojekt och duo igen, och den triphop de förebådade är nu en halvglömd del av 90-talshistorien.
Vet man inget om denna turbulens är ”Heligoland” lätt att uppfatta som bara ännu ett litet steg längs det etablerade spåret. Ljudbilden är dov, tempot långsamt och gäströsterna fler än vad de är tydliga. Undrar man vad dessa är bra för är det bara att lyssna på singeln ”Splitting the atom”, vars mäktiga atmosfär duons egna, blekgrå röster nästan lyckas neutralisera. Samtidigt som många andra – inklusive Mike Patton och Beth Orton – i slutändan lämnades utanför (läge för ”utökade” versioner i framtiden).
Själv får jag för mig att detta är ett album som kommer att fortsätta växa under ganska lång tid. Där Massive Attack äntligen lyckas återknyta till tyngden och mörkret från sitt 90-tal, utan att direkt upprepa sig.
Bästa spår: ”Pray for rain”, ”Flat of the blade”