Strängt taget har väl alla Mauros Scoccos skivor innehållit musik för nyskilda. Eller åtminstone har han alltid framstått som nyskild själv. Tematiken har gått igen från Ratatas första singlar för trettio år sedan; kärlek, ensamhet och manlig känslighet. Våga älska, bli sviken och försöka igen. Klädsam självömkan. Och ständigt dessa minnen av förlorad kärlek, ställd mot ensamheten som alltid följer. Hur han vårdar den, rullar sig i den, tar den på promenad runt hela Kungsholmen.

Just därför är det märkligt att han alltid lyckats behålla sin svalka. Han är aldrig gränslös som Lundell eller mänskligt trasig som Plura. Scocco har integritet.

”Musik för nyskilda” är Mauros Scoccos tionde soloalbum, men det första han gör på skivbolaget EMI, själva kvalitetsleverantören av vuxen pop- och rockmusik med svenska texter. Scocco har långsamt letat sig fram till EMI-uttrycket, gått från smart r’n’b, schlager- och syntpop till ett uttryck som faktiskt ligger ganska nära hans stallkamrater Eldkvarn och Lundell. Till och med röstläget har förändrats. Mind­re kosmopolitisk falsettsång, mer av äktsvensk manlighet.

Detta är Scoccos mest ambitiösa och mest sammanhållna album på många år. Sist han gjorde en skiva var den praktiskt taget akustisk. Det var fint, men den där svalkan klädde inte riktigt i stålsträngat och munspel. Något skavde när det lantliga mötte det urbana. Jag har nämligen alltid förknippat Scocco med Stockholm. Dels för att han ofta använder staden i sina texter, men kanske mest för att han – i själva uttrycket – förkroppsligar stadens pretentioner. Stockholm är den avlägset belägna metropolen, Scocco den mondäna svensktoppsartisten. Ett spröjsat fönster mot världen.

Det finns också något undflyende hos Scocco som gör att man inte tröttnar. Hans texter framstår som självutlämnande, hans ansats är ofta stor och modig och han drar sig sällan för att använda sentimentalitet och svulstig harmonik. Men det finns hela tiden en inbyggd distans, ett slags di­stanserat medelklassidiom, och man har aldrig känslan av att han faller handlöst.

Det är givetvis på ont och gott. Jag märker att jag glider i väg och börjar tänka på annat när jag lyssnar; hans existentiella ångest och skilsmässotragik har förvandlats till njutbar popmusik snarare än påträngande konst. Å andra sidan uppskattar jag honom för just det, för hans omhändertagande förmåga. Han skriver ju poplåtarnas motsvarigheter till Hollywoods romantiska komedier. Man behöver aldrig riktigt oroa sig. Han blir kär igen. Det ordnar sig.

Nya skivan fungerar precis på det viset. Här finns några svarta skildringar av uppbrott och ångest, men också ett par trevliga kärleksballader som väger upp. Han kraschar med stil, ger sig ut i natten, jagad av svartsjuka. Det ser mörkt ut, men sedan kommer ljuset åter, han hittar den han letat efter – ”en stråle ljus”. Plötsligt tittar han på villor på Lidingö och spekulerar över vem han skulle bli om han bodde där, ”i en sekelskiftesdröm med båthus”. Han är duktig på att få in samtiden i låtarna, det har han alltid varit.

Sedan måste det förstås sägas att själva fundamentet utgörs av hans hantverkskänsla, av Mauro Scoccos enastående förmåga att skriva bra poplåtar och arrangera dem på bästa sätt. Det är där hans verkliga storhet finns.

Bästa spår: ”Hela mitt liv”, ”Lidingövägen”