Konspirativt kaos. MIA:s tredje album är mindre dansant än sina föregångare. Likt andra revolutionära artister bygger hon i stället upp ett brutalt sound och ljuvligt kaos kring sina konspirationsteorier.
Nyligen visade en undersökning att var femte svensk under 30 tror att George W Bush låg bakom terrorattackerna den 11 september 2001. Många i den konspiratoriska generationen lyssnar mindre på etablerade medier och politiker än på rappare som MIA, den brittisk-tamilska stjärnan som hävdar att CIA startade Facebook och att politiker i London delar ut heroin för att passivera asiatiska ungdomar.
Hennes tredje album inleds med ljudet av fingrar som knackar på ett tangentbord, följt av en robotröst som rabblar en konspiratorisk version av den urgamla negro spiritual-visan ”Dem bones”: huvudbenet är kopplat till nackbenet som är kopplat till armbenet som är kopplat till handbenet som är kopplat till internet som är kopplat till Google som är kopplat till regeringen.
Konspirationsteorier blir lätt löjliga men som Kurt Cobain brukade säga: ”Just because you’re paranoid doesn’t mean they’re not after you.” En stor del av MIA:s budskap är i högsta grad verkligt. Google hjälper Kina att upprätthålla sitt kommunistiska förtryck. Och MIA:s omdebatterade video till ”Born free”, där amerikanska kravallpoliser mördar rödhåriga pojkar, bygger på den fasansfulla filmen från i fjol där srilankesiska soldater skjuter ihjäl obeväpnade tamiler (bilder från den massakern inkluderas i cd-häftet). MIA har flera gånger blivit hotad till livet. Senast efter att ha berättat hur det kändes att föda barn: ”Det var ingenting när jag tänker på hur det måste kännas för alla i Sri Lanka som föder barn i koncentrationsläger.”
Maya Arulpragasam, som hon egentligen heter, är inte speciellt subtil i sina politiska analyser. Men det är inte heller hennes jobb. Hon verkar i samma tradition som Public Enemy och Atari Teenage Riot – revolutionära artister som ibland kastat gatstenar i tveksamma riktningar. Likt de banden bygger hon ett ljuvligt kaos av samplade loopar och distorsion – särskilt på den här skivan som av hennes ex-pojkvän och producent Diplo jämförs med industribandet Skinny Puppy. Det brutala soundet märks framför allt i ”Steppin’ up”, där motorsågar och gitarrer duellerar över ett schizofrent dancehallbeat, och ”Born free” som bygger på syntpunkpionjärerna Suicides låt ”Ghost rider”.
”Maya” är en mindre dansant skiva än sina föregångare. Det beror delvis på att MIA närmat sig genren dubstep som ofta är mer abstrakt än traditionellt ösig. Singeln ”XXXO”, som lät mjäkig när den släpptes strax efter käftsmällen ”Born free”, är dock fulländad autotunedisco. Lika hittiga är ”It takes a muscle” (en cover av det holländska new wave-bandet Spectral Display), den storslaget gospelsamplande ”Tell me why” och den suggestivt avskalade ”Lovealot” där MIA rappar att hon inte vänder andra kinden till som Gandhi.
”Teqkilla” handlar inte om farlig elektronik utan om att dricka sprit. I den passar hon på att skoja med alla som kritiserat henne för att bli ihop med Ben Bronfman, arvtagare i den stenrika familj som grundade whiskyföretaget Seagrams. ”When I met Seagrams, sent Chivas down my spine”, rappar MIA som om hon hjärntvättats av ett multinationellt företag.
Bästa spår: ”Steppin’ up” & ”Lovalot”