Det tog fyra år för Midlake att följa upp genombrottskivan. Med vemodet i fokus och ett lågmält sound är de tillbaka med fullkomligt självklar skiva, som gjuten i ett stycke.
Genom åren har man hört en hel del om hur våren väcker världen till liv igen. Det är närmast oundvikligt om man kommer från den kalla Norden, där så mycket handlar om att uthärda vintern till dess att livet åter kan spira.
Midlake kommer från Texas och en annan sorts klimat, kanske är det därför de i stället kan sjunga om hur vintern dör när våren kommer. Men också deras ”Winter dies” beskriver framför allt hur livet börjar om, och hur människan får ”ännu ett år på sig att ändra sitt leverne”. Och nog börjar livet spira i den gryende våren även i avslutande ”In the ground”, efter att en far har sänkts ner i sin grav.
Det är verkligen inte rockmusikens mest typiska ämnesområden, men absolut centralt för Midlake. Det här är rockmusik som vill ha händerna djupt ner i myllan och som kräver att få inta sin plats mitt i livets kretslopp. Där födsel och död existerar sida vid sida, samtidigt som årstiderna växlar och grödorna gror.
De kommer från studentstaden Denton, nordväst om Dallas, en stad med en livaktig indiescen och del av en större ”metropolitan area”. Men de låter mer och mer som om de härstammade från något kollektiv långt ut på vischan, med tendenser till asketiskt amish-liv. Eller kanske bara från samma krets av musiker som Dungen hämtar folk ur.
Närmare fyra år har gått sen genombrottet med ”The trials of Van Occupanther”; sedan dess tycks halva den amerikanska alternativrockscenen ha styrt om mot folkrock, stämsång och rejäla skägg. Mycket tycks krattat för att Midlake ska kliva rakt in i scenens mitt, men hellre än att falla in i mönstret svarar de nu med att söka sig ännu längre bort från moderniteten.
På ”The courage of others” handlar det framför allt om den brittiska folkrock som uppstod i skarven mellan 60- och 70-tal, när den psykedeliska hippiemusiken från USA:s västkust mötte det brittiska folkmusikarvet. Med vemodet i fokus snarare än de klämmiga danslåtarna, lite som om Nick Drake hade blivit sångare i Fairport Convention. Men märkligt nog inte alls som The Decemberists från Portland, Oregon, där är temperamentet ett helt annat, trots att de delar så många influenser.
I spetsen står Tim Smith och sjunger med så oföränderligt genomsorgsen röst att det är omöjligt att längre höra hur han i början av karriären drog jämförelser med den teatraliske Rufus Wainwright. Så benhårt lågmäld är han att också den lödiga (och bitvis rent ur-engelska) körsången runt honom tvingas viska. Runt honom hör man tvärflöjt, mellotron och lunkande trummor, fingerplockad akustisk gitarr och en elgitarr som minner om den unge Richard Thompsons sätt att känna sig fram. Det är ett fantastiskt dovt, lågmält sound, som inspelat på en bädd av mossa. Med en värme och ett melodisinne som få kan utmana, oavsett genre.
Tydligen tog det ett helt år av kasserade idéer och inspelningar innan bandet lyckades hitta det här spåret, och kunde starta om därifrån, men resultatet låter fullkomligt självklart, som gjutet i ett stycke. Riktigt var det hör hemma i tiden är svårare att säga, själv vill jag tro att det är tidlöst.
Bästa spår: ”Acts of man”, ”Core of nature”