Mikael Wiehe har alltid varit en mycket noggrann låtskrivare, närmast prudentlig. Och samtidigt mån om att vinkla sina sånger ut mot världen, mot samtidsfrågorna och det som lyfter sig över det privata.
När han nu går ur rollen för att bearbeta det kraschade äktenskap som i slutändan trots allt kunde repareras, då är det mindre som har förändrats än man först kunde tro. Tonfallet är detsamma, den pedagogiskt tydliga rösten likaså, och sångernas sätt att kroka fast i en enstaka fras känns igen från i synnerhet hans senare skivor.
Ändå är det här ett album som inte liknar något han tidigare har gjort. Eftersom han ställer sig så oskyddad och ömklig inför våra blickar, stundtals både bitter och ältande. Att relationen sannolikt var mer komplicerad än den framstår här spelar mindre roll, detta är en rapport från ena sidan och den är som allra starkast när han själv är som svagast.
Det är knappt man förstår hur han ska kunna åka ut och turnera med de här sångerna.
Bästa spår: ”Mannen”, ”Ett nytt liv nu”