"Can’t be tamed” ska tillsammans med snyftarfilmen ”The last song” förmodligen göra att Miley Cyrus tar klivet från Disneybarnstjärna till fullfjädrad artist/skådespelare. Jag ska försöka att inte göra mig lustig över det i onödan. Cyrus önskan att lägga ”Hannah Montana”-tv-serien åt sidan är säkert uppriktig och att skivor av barnartister som växer upp låter så här tandlöst storbolagsrockigt är antagligen ett strukturellt musikbranschproblem.
Men ”Can’t be tamed” låter lik förbannat ungefär lika otämjd som en femton år gammal huskatt. Miley Cyrus sjunger att hon inte är någon robot, bara sig själv, över marknadsanpassat ”tuffa” gitarrer i en produktion, eller överproduktion snarare, med en så kvävande täthet att det inte finns luft någonstans.
Och mest ironiskt av allt? Det mest lyssningsbara på hela skivan är – de få kvarvarande Disneyballaderna.
Bästa spår: Nej.