Allra tydligast genom maten, som nu står att finna över hela landet.

Musiken är mindre känd. En kollega som tillbringat mycket tid där utnämnde rent av thailändarna till ett omusikaliskt folk. Hon har knappast hört de många samlingar av thaipop som kommit ut på senare år. Jag har ett tiotal i hyllorna och de är ljuvliga allihop.

Fast också rätt kitschiga. Mycket handlar om thaiversioner av dåtidens nya, fräsiga musik från väst. Från det tidiga 60-talets surfrock till det tidiga 80-talets disko, med tydlig lokalfärg tillsatt. Oemotståndligt på samma sätt som bilder av 70-talets skjortkragar eller platåskor.

När engelska Soundway nu sätter ihop sin första samling av gammal thaipop hamnar fokus lite annorlunda. Här är idén inte alls att hitta exotiska tolkningar av vår egen musik, när ”Sao lam plearn” med Chaweewan Dumnern här utgår från ”Jumping Jack Flash”-riffet är den ett undantag. Däremot hörs ett annat samband rakt västerut, mot Indien och vidare till Etiopien, någon gång rent av Västafrika.

Startpunkten är en sorts thailändsk ”countrymusik”. Alltså musik från det fattiga, lantliga nordost varifrån många flyttat söderut, till Bangkok eller turistorterna. I en ny, moderniserad form (om än gammal nu).

Och här finns märkligt lite kitsch. Däremot ett efterhängset vemod som är svårt att riktigt sätta fingret på, om man inte kan språket. Därtill massor av underbara arrangemang, med lätt skevande blåssektioner, den rustika dragspelsföregångaren khaen, besynnerligt loja rytmer och en serie röster som förenar det främmande med det djupt allmänmänskliga.

Det är bara att konstatera att Soundway – efter några av världens allra bästa samlingar av västafrikansk och afrokaribisk musik – har gett ut ännu en milstolpe.

Bästa spår: ”Tang ngarn si nong” med Dao Bandon, ”Pen jung dai” med Sanae Petchaboon.