Indiestjärnorna i Monsters Of Folk har tillsammans en oändlig potential. Några av vår tids bästa låtskrivare har gjort ett starkt album, men bara på ett spår utnyttjar de hela sin förmåga.
Har man minsta lilla dragning till amerikansk alternativrock är det en rätt imponerande kvartett mer eller mindre skäggiga män som möter en på det tecknade omslaget till supergruppen Monsters Of Folks första album. Jim James (eller Yim Yames som han börjat kalla sig) från My Morning Jacket. Conor Oberst från Bright Eyes. Ständigt lika oförutsägbara musikarkeologen och singer/songwritern M Ward. Och multiinstrumentalisten och producenten Mike Mogis, från bland annat Obersts Bright Eyes och Lullaby For The Working Class.
En stark uppställning, kanske den starkaste som den amerikanska alternativa folkrocken över huvud taget skulle kunna ställa på benen. Med fyra individuella artister som har väldigt många egna kvaliteter, men som är tillräckligt lika för att också kunna fungera ihop. På papperet ska Monsters Of Folk egentligen inte kunna misslyckas.
Men popmusik är inte alltid så enkelt att ett gäng begåvade artister bara kan sätta sig i en studio och vänta på att magi ska uppstå. Vilket andra liknande supergrupper lärt oss genom åren. Masters Of Rock blir aldrig mer än den amerikanska folkrockens hippare och yngre svar på Traveling Wilburys. Vilket för all del kanske inte är så illa, men ändå mindre än man med de förutsättningarna har rätt att förvänta sig.
”Monsters of folk” är på många sätt och vis ett bra album. Nöjer man sig med att få höra lite nya låtar med några av vår tids bästa låtskrivare, så gör skivan knappast någon besviken. ”Ahead of the curve” är småslamrig cool Conor Oberst-rock’n’roll. M Ward gör ett par lekfulla charmerande bagateller, där man liksom kan höra i varje ton hur avslappnad stämningen varit i studion. James avslutande ballad ”His master’s voice” är onekligen mäktig.
Men styrkan i dessa låtar ligger just i att de är väldigt typiska Oberst/Ward/James-låtar. Hoppades man som jag, kanske lite naivt, på att det här hobbyprojektet skulle samla medlemmarnas olika inriktningar till en gemensam, spännande, ny väg framåt blir man en aning besviken. ”Monsters of folk” känns mer än något annat som en liten rapport om hur artisterna ligger till inför deras respektive kommande album under eget namn eller med deras ordinarie band. Efter att ha lyssnat på ”Monsters of folk” är jag till exempel ännu mer övertygad än tidigare om att James är en låtskrivar- och sångartalang utöver det vanliga, hans spruckna falsett är verkligen enastående vacker, men jag får inget riktigt grepp om vad han eller någon av de andra vill med Monsters Of Folk.
Egentligen känns Monsters Of Folk som en enad grupp, och inte ett gäng soloartister som råkar använda samma band och producent, enbart i inledande ”Dear God”. Den är å andra sidan ett fullständigt briljant exempel på vilken oändlig potential som ändå finns i konstellationen. En försiktig ballad där Oberst, Ward och James växelsjunger resonerande och fint om teodicéproblemet över en fjäderlätt Trevor Dandy-sampling. I ”Dear God” smälter de fyra medlemmarna samman, där utnyttjar de, för enda gången, varandras styrkor för att göra helheten större än de enskilda delarna – hur stora de nu än må vara.
Blir det en fortsättning hoppas jag att Monsters Of Folk tar avstamp där.
Bästa spår: ”Dear God”