I slutet av filmen ”Belly” bestämmer sig gangstern Sincere, spelad av Nas, för att lämna kriminaliteten och flytta till Afrika. ”Let’s do this shit”, säger han. ”Let’s go to the motherland.” På sitt nya album, ett samarbete med Damian Marley, gör Nas samma resa. Likt hundratals amerikanska och jamaicanska artister före dem söker duon sina rötter på andra sidan Atlanten.

Lyssnaren får dock inte veta särskilt mycket om läget i Afrika 2010. Kontinenten fungerar, som vanligt, mest som en projektionsyta för rapparnas fantasier. Damian Marley drömmer om att Afrika förvandlas till ett rikt USA (”imagine Ghana like California /…/ Johannesburg would be Miami, Somalia like New York”). Nas drömmer sig tillbaka till en svunnen era när ”världen styrdes av svarta män”. Han rappar att de första filosoferna och astronomerna var afrikaner (vilket grekerna och babylonierna förmodligen skulle ha invändningar mot). Samtidigt påpekar han att vi alla är afrikaner, ”distant relatives”, eftersom mänskligheten har sin genetiska vagga i Afrika.

Att Damian Marley bildar en duo med Nas i stället för att följa upp succén ”Welcome to Jamrock” från 2005 kan tyckas märkligt. Kanske har Marley lidit av en viss prestationsångest som botats av hans nya partner. Nas får ut något lika viktigt av samarbetet: beats. Även de mest hängivna fansen brukar beklaga mästerrapparens dåliga omdöme när han väljer rytmer. Damian och brodern Stephen Marley, som hjälpt till i studion, blandar klapprande congas, pampiga stråkar och mörka körer. De samplar Amadou & Mariam, en duo från Mali, och bjuder in den somaliske rapparen K’naan, men soundet blir sällan traditionellt afrikanskt utan en ytterst lyckad fusion av rap och reggae – baserad på både liveband och elektronik. De tunga dancehallspåren fungerar bäst – särskilt ”As we enter” där Damian och Nas växelrappar i hysteriskt tempo (”I got the guns!”, ”I got the ganja!”) över suggestiv electrobas och kittlande orgelkomp.

Att inleda en platonsk bromance med Damian Marley verkar även ha gett Nas en kreativ kick. Han rappar hetsigare än på sina senaste skivor: långa, vilda associationskedjor som ballar ur i apokalyptiska visioner och konspiratoriska tankar. I ”Strong will continue” förvandlas hans hjärna till en överhettad tryckkokare som sprutar rim även efter att musiken tagit slut. Han låter lika taggad som hans gamle trätobroder Jay-Z numera låter trött. ”I reach ’em like Bono”, rappar Nas om sitt engagemang för Afrika men hans spattiga ordförråd gör honom – lyckligtvis – till poet snarare än världssamvete.

Bortsett från den oljiga reggaebagatellen ”Count your blessings”, ett och annat malplacerat rockriff och den Michael Jackson-balladiga ”My generation” (där det är svårt att avgöra om barnkören eller skrikhalsen Joss Stone är jobbigast) håller hela skivan hög klass. Damian Marley och Nas skapar ett dovt, maffigt sound, en efterlängtad kontrast till de autotunade, mobilsignalspipiga produktioner som länge präglat såväl hiphop som dancehall. Förhoppningsvis blir detta inte duons sista skiva tillsammans. ”Distant relatives” låter som början på en lång vänskap.

Bästa spår: ”Dispear”, ”As we enter”