”En gång i tiden var verkligen rockens framtid en kärv man i flanellskjorta”, skrev Malena Rydell i en festivalrecension från i fjol och syftade på Neil Young. Den bredbenta folkrocken och falsettsköra stämman har gjort honom till en typisk flanellklenod. Samtidigt är det svårt att tänka sig hur den moderna alternativrocken skulle låta utan Young, från 90-talets grungegrupper till indieband som Built To Spill och Arcade Fire. Kanske för att han i själva verket alltid har varit en experimentell artist i popformat.

Youngs 2000-tal är en högst ojämn historia och täcker in såväl rockoperan ”Greendale” som fjolårets blåställsbetonade ”Fork in the road”, förankrad i sångarens klimatfrustration. Men när kanadensaren nu ger ut sitt trettiofjärde studioalbum (beroende på hur man räknar) låter han mindre museal än på länge. Albumtiteln ”Le noise” handlar inte så mycket om skivans stökigare sound som han själv kallar ”folk-metal”, utan ska nog snarare ses som gnisslet i ett större maskineri.

”Some see life as a broken ­promise”, sjunger Young i ”Angry world” och stirrar ut över ilskan medan en elak gitarr tuggar fradga i bakgrunden. Den tunna rösten låter mer uppskruvad än vanligt men på ”Le noise” finns också bara sång och gitarr. Inget kompband som Crazy Horse, bara landsmannen Daniel Lanois som klär gitarrljuden i rundgång, loopar och distorsion. En tämligen karg och frasig omgivning, långtifrån det atmosfäriska sound som blivit producentens signum på skivklassiker som ”The Joshua tree” med U2.

I stället skulpterar Lanois fram en ljudvärld som både understryker Youngs omvärldskonfrontationer och ger liv åt en självbiografisk irrfärd som ”Hitchhiker” med spöklika ekon. De flerskiktade texturerna tar till och med den akustiska gitarrens kapacitet till en ny nivå och gör ”Le noise” till ett av Youngs mest intressanta men också knepigare album. Här finns beröringspunkter med lägereldsballaderna på hans mer avskalade, countryfärgade album. Men också med de distade gitarrerna på rockigare plattor som ”Freedom”.

Tematiken går delvis tillbaka på förra skivans klimatengagemang. Men oftare låter Young det politiska vila i det privata. Som i ”Love and war”, en nedtonad pendang till antikrigsskivan ”Living with war” från 2006. Att det i den här idévärlden fortfarande bara är männen som drar ut i strid är en otidsenlighet man får stå ut med hos Young – han blir i alla fall aldrig dogmatisk. Young ställer hellre frågorna; han har inga svar och i ”Someone’s gonna rescue you” påminner han allra mest om en hoppfullt kontemplerande skäggtomte som Robert Wyatt.

”Change hit the country like a thunderstorm”, heter det i miljömedvetna ”Peaceful Valley Boulevard”. Det stillsamma spåret är knappast något åsknedslag men ändå signifikant för hur albumet lyckas koka ner och summera det väsentliga i Youngs karriär, där folkrocken kan kollidera med främmande element och teknisk nyfikenhet. Styrkan visar sig inte sällan i begränsningen. Den här gången gäller det lika mycket Young som lager-på-lager-mannen Lanois.

Bästa spår: ”Someone’s gonna rescue you”, ”Peaceful Valley Boulevard”.