Pianoprofessorn Niklas Sivelöv har liknat den musikaliska solisten vid en enorm antenn som med klangvågor söker sin mottagare.
Kanske skulle man också kunna tala om klingande ebb och flod. Åtminstone när det kommer till hans tolkningar av Robert Schumanns tre pianosonater från 1830-talet som tar fasta på 200-årsjubilarens manodepressiva musikaliska kast. Schumanns romantiska pianomusik följer hellre poesins logik och speglar tonsättarens alter egon Florestan (en livlig karaktär) och Eusebius (en drömmare).
Schizofrena stämningslägen som Sivelöv tyglar på gränsen mellan rastlöshet och reflektion. Särskilt när andra sonatens tempoangivelser uppviglar till rasande fart med första satsen i flyktigt försjunket fläng.
Bästa spår: Finalen i sonat nr 3 och nr 1