Slentrianuttrycket ”bra låtskrivare” har gett oss enorma mängder ointressant popmusik genom åren, och hindrat en och annan just bra låtskrivare från att utveckla sitt uttryck. Som Noel Gallagher. En allmän övertro på att hans låtskrivarbegåvning skulle ge Oasis en andra vår fick bandet att harva på tio år för länge, minst.
När han nu har blivit kvitt enerverande lillebrodern Liam och nystartar ensam går han i viss mån tillbaka till receptet som gjorde åtminstone någon Oasis-låt halvintressant. Det blir ett fall framåt.
Man kommer att tänka på 60-talslåtar som ”All you need is love” här och ”Sunny afternoon” där, liksom på Oasis eget 90-tal, ”Wonderwall” och ”Don’t look back in anger” kan skymtas på ett par ställen. Det vimlar av storslagna arrangemang med stråkar, körer och blås, och Noel sjunger hyfsat.
Det är väl ingen egentlig utveckling, men här finns lite nygammalt bett, öppnare och ljusare popmelodier, mer engagemang – det andas upptäckarglädje Kanske har Noel haft roligt i studion igen, kanske har han inte kunnat förlita sig på den gamla låtskrivartalangen, men bättre än Oasis sena år är det i alla fall. Mer intressant än så blir det dock inte.
Bästa spår: ”AKA broken arrow”