Norah Jones: ”The Fall”

Det har gått sju år sedan Norah Jones svepte in på världens Starbucks-kaféer som det perfekta post-11 september-balsamet. Hennes lågmälda och genomamerikanska jazzpopdebut ”Come away with me” resulterade inte bara i topplisteettor världen över utan även åtta Grammystatyetter.

I bjärt kontrast till Kanye West, som brukar gå upp på podiet och mucka när han inte får priset han nominerats till, besvärades hon mest av Grammyregnet och beskrev det som att äta upp all tårta på någon annans kalas. I samma ödmjuka anda tonade hon också ner banden till sin pappa, tonsättaren och Polarpristagaren Ravi Shankar, som ju heller inte påverkat henne så mycket mer än genetiskt eftersom han varit frånvarande större delen av hennes uppväxt.

Det största hindret på Norah Jones väg till mina högtalare har hittills varit avsaknaden av variation och udd. Där fansen ser briljant enkelhet har jag mest hört varm men jämntjock shoppingmuzak, även om den kompenserats av hennes sensuellt rökiga altröst. Hon har en lekfullare sida som kommit fram i enstaka solospår, hiphoputflykterna och det punkiga sidoprojektet El Madmo. Men hennes eget material har alltför ofta känts som en ofarlig ljudtapet som aldrig stör eller tar över. Det är ingen slump att så många youtube-fans säger att de vill somna till Norah Jones eller att vissa kritiker döpt om henne till ”Snorah Jones”. I intervjuer har hon skrattat bort öknamnet, men faktum är att hon på sin fjärde fullängdare tagit till sig kritiken, bytt ut hela bandet (inklusive expojkvännen och basisten Lee Alexander) och gått på jakt efter drivande rytmer. Med ganska lyckat resultat.

Det stilistiskt mest överraskande bandtillskottet är stjärnkeyboardisten James Poyser som bland annat spelat med Erykah Badu och Al Green. Därmed inte sagt att hans besök resulterar i funkig Soulquarians-soul. I stället är ”The fall” en gitarrdriven, pukmättad och tidvis ångestfylld separationsskiva. Nåja, mörk i Norah Jones-termer mätt.

På tretton sånger hinner hon jaga pirater, brottas med ensamhets­demonerna, leka westerngangster och slitas mellan två älskare på var sin sida om Brooklynbron. Och inte minst skälla ut sitt ex föräldrar för att de uppfostrat sin son så värdelöst. Roligast är ”Man of the hour” där hon väljer bort båda sina beundrare – en haschtomte och en vegan, till förmån för sin trogna och oneuretiska hund.

Starbucks behöver inte oroa sig. Även om Jones countrydoftande vuxenjazzpop elektrifierats och börjat smygdansa finns här tillräckligt för att hålla gästerna glada – utan att störa samtalet för mycket naturligtvis.

Bästa spår: ”Man of the hour”