Häromåret gavs det ut en liveinspelning med en av Bruce Springsteens mest legendariska konserter, från februari 1975 i Philadelphia. Eller snarare, ungefär halva konserten – som sändes i radio samma kväll. Det var en del i en serie som kallades ”Transmissions”, just för att det handlade om musik från radio eller tv. I snygga små förpackningar, med en cd och en liten bok inom hårda pärmar. I serien fanns också Bob Dylan, Aerosmith, Guns n’Roses och Red Hot Chili Peppers, samt många mer lättviktiga. De flesta av dessa titlar tycks fortfarande vara aktuella, dock inte Springsteenskivan.
I förra veckan gavs den ut igen. Nu under namnet ”Live on air” (Northworld/Sound Pollution) och även denna gång som del i en serie tillsammans med Nirvana, Thin Lizzy och Green Day. Som även de ingick i ”Transmissions”-serien, med exakt samma konsertinspelningar. Fler titlar är på gång, med samma likheter.
Ett rätt egenartat förfarande, kan man tycka. Nästan lika egenartat som att det är tre olika skivbolag med snarlika namn som ligger bakom: Westworld ger ut Green Day-albumet och Southworld de båda övriga (alla med Sound Pollution som distributör). Och jag gissar att det handlar om riskspridning.
För det här är skivutgåvor som rör sig i utkanterna av den legala skivbranschen. Där man kan vara rätt säker på att artisterna själva ogillar att de alls ges ut. Varken ”Transmissions” eller ”Live on air” återfinns i några officiella Bruce Springsteen-diskografier, och på en Bob Dylan-sajt finner jag hans ”Transmissions”-album i kategorin ”tvivelaktiga utgåvor”.
Samtidigt är det inte rena bootlegs, då skulle de inte kunna finnas så långt inne i det etablerade skivbranschsystemet. Det gäller dock att veta vad man köper. Inspelningarna med både Green Day och Nirvana är väldigt tidiga, långt före genombrottet, och Springsteen-konvolutet är gravt vilseledande med bilder av honom i långt senare upplaga.
Men konserten är fantastisk, och jag är själaglad över att få höra den – om det så är mot Springsteens egen vilja.