Ebbot Lundberg är vid det här laget en stor gestalt i svenskt musikliv, och den han ger sin artistiska handpåläggning lär definitivt märka av en skjuts framåt i karriären. Däremot är han inte en särskilt flexibel typ, favoritmusiken och förebilderna tycks ha varit mer eller mindre oförändrade sedan debuten med Union Carbide Productions för tjugotvå år sen. Oholics är en generation yngre, men deras debutalbum bär en stark prägel av denna deras medproducent. Kanske för att de har samarbetat med honom så länge, och utvecklats under hans förmyndarskap. Att de gör en superobskyr Syd Barrett-cover (från tiden innan Pink Floyd blev Pink Floyd) stryker under saken. Att den hör till albumets starkaste låtar reser samtidigt en liten varningsflagg.
För det absolut bästa med Oholics är inte låtskrivandet utan hur de svänger, hur de får ihop alla sina noga studerade influenser i ett paket som verkar inslaget spontant för bara en liten stund sen. Där pratet om elektrorock mest tycks betyda att de gillar när något syntigt kvillrar och knollrar som på en Hawkwind-låt från -72. Där de verkligen lyckas frammana en stämning av psykedelia från förr.
Fast eftersom de är så mycket yngre blir detta förr också ett annat, vilket framför allt märks i hur mycket musiken också ekar av Madchester, Oasis och annat brittiskt 90-tal. Och man börjar undra om det kanske är där bandets egentliga centrum ligger, i en 90-talistisk sitarpsykedelia snarare än en 60-talistisk.
Bästa spår: ”Columbine”, ”Lucy leave”