När upphörde svenska textförfattare hämta sina metaforer från naturen? Det närmaste Lars Winnerbäck har kommit är en snöbärsbuske på en skolgård.
Övriga håller sig till inre förlopp i urbana miljöer. Men Ola Magnell håller hårt i sin bildvärld, och det går inte en låt utan att himlens färg eller trädens nakna grenar har fått stå som symbol för längtan eller mörker. Hans formuleringar är ofta väldigt storslagna men låter självklara när han sjunger dem. Hans ton är inte högstämd, snarare distanserad.
”Rolös” är Magnells första skiva på sju år. Producenten är ung och det låter smakfullt. Arrangemangen är enkla och fina, och uppriktigheten går inte att ta miste på. Det enda som tynger är vissa inslag av en mossig visestetik. Det är för struttigt ibland, och typiskt, som när huvudpersonen i en sång får heta ”Lisa Lucidor”.