Rösten lika känslig som en skör solfjäder
Skulle Olle Ljungström haft en mer Håkan Hellström-lik karriär om han fötts på 70-talet i stället för 1961? Med ett mindre garderat och mera frigjort sound? Och folkets kärlek.
Ursäkta den kanske meningslösa hypotetiska frågan, men även 2009, på Olle Ljungströms sjunde soloskiva ”Sju”, låter han så mycket som ett barn av sin tid. Killen som var kajalsvart dandy i Reeperbahn på det unga 80-talet, som, efter att ha arbetat några år på reklambyrå, började göra pastellfärgad solopop när 90-talet var som mest avogt inställt till stora ord och gester. Det utlovade nya skramlet är ännu hårt hållet i tyglarna av Olle Ljungströms klurigt modernistiska gissningsleklyrik.
Det fanns, och finns ingen som kan ironisera bort ångest med sådan svalka som Olle Ljungström. Han är ångesthanteringens popmaestro. Så även på ”Sju”, fast det är svartare nu.
”Mitt liv är en kastrull/Så klart så blir jag full”, sjunger Olle om sin alkoholism nu i låten ”Kastrull”, och låter som det oäkta barnet till Tage Danielsson och Snoddas.
1993, när Olle Ljungströms första soloskiva kom, hette signaturlåten ”Jag spelar vanlig”. Sedan blev det den röda tråden för hela 90-talsutgivningen: mannen som spottar på vanligheten men ändå är helt besatt av den. Som är beroende av den, som kompass ut i outsiderns trädgårdsland. Där ”Morotsmannen” bor.
Nu sitter Olle – och hans fina mamma – i Jakob Frösséns tv- och bioaktuella ”En film om Olle Ljungström” och pratar om döden, medan hans gamla vapendragare Heinz Liljedahl, som revolutionerande nog inte är med på ”Sju” leker med bebis i soligt villagröngräs. Filmen tassar kring vanligheten som hot och löfte, men lämnar en med den stora frågan: Vad menade ”världens räddaste man” egentligen med ”vanlig”?
När jag såg honom spela ute i landet för hundra år sen tyckte publiken att det var han som var den konstiga och de som var de normala. Senare, när han uppträdde i en studentikos studentstad, var han i stället den som alla tyckte sig vara lika annorlunda som; ett svar på alla drömmar om att vara vuxen fastän vägrande. Olle var det perfekta soundtracket för alla som var på kant med världen utan att vilja manifestera det. När han spelat i Stockholm har han tett sig vanlig, bland alla som vill vara litet bättre än sin nästa på att gestalta sin nästas tillkortakommanden i vanligheten.
På ”Sju” kommer vanlighetshatet i ”Svenskt stål”, som handlar om svenskar som älskar lam erotisk poesi, och framförs i en för Olle Ljungström ny, röjigare form. Han lever ut ända sedan 90-talet undertryckta drömmar om grunge, som han enligt egen utsago varit för feg för tidigare. Men för det mesta låter han faktiskt som vanligt – och det är imponerande hur han kan fortsätta använda sin stil så lyckat, så här från en betydligt mindre glamourös plats i outsidermarkerna.
Mer än jag blir omskramlad blir jag förflyttad femton år tillbaka i tiden – en förvisso rätt omskakande upplevelse i sig.
Jag tycker att hans röst är mer sensibel än någonsin på ”Sju”, som en skör solfjäder ser den till att sångerna får vad de behöver av skuggor och högdagrar. ”Jag är och förblir/En förgiftad man” sjunger Olle lika ljuvt och trallvänligt som någonsin i Torsten Larssons varsamma produktion. ”Jag kan leka med mitt namn”, fortsätter han, ”Jag kan låtsas att jag är i en famn ... Giftet går er ur / Jag undrar / Hur gör djur?”
I ”Svenskt stål” går hans stämma för kanske första gången över i muller: ”Svenskt kött / är nästan alltid dött”. Och i ”Hjältar” hittar han en perfekt duettpartner i Anna Järvinen, med en stämma lika trygg som hans är jagad.
Bästa spår: ”En förgiftad man”