En av de finaste inblickarna i Barry Miles biografi om Paul McCartney, ”Many years from now”, är när McCartney berättar om sina tidiga drömmar om att bli en professionell låtskrivare i music hall- och Broadwaytraditionen. Hur han en sen natt på sitt pojkrum skrev en låt med den dramatiska titeln ”Suicide” – ämnad för ingen mindre än den ouppnåelige Frank Sinatra. Och hur han flera år efter genombrottet med The Beatles skickade den till Sinatra, som dock reagerade med ett ”Aldrig i livet!”, eftersom den store sångaren förmodligen inte alls fattat ”glimten i ögat” i låtens titel. Det lättsamma tonfall som alltid har attraherat sångaren, musikern och kompositören Paul McCartney så starkt.

I sitt sorgearbete efter Linda McCartneys död 1998 gick Paul omedelbart bakåt i tiden med coveralbumet ”Run devil run” för att hämta kraft ur sin tonårs rock’n’ roll-musik, liksom John Lennon redan hade gjort 1975 på albumet ”Rock ’n’ roll”. En start på en kreativ process som under 00-talet gav McCartneys låtskrivande en ny vitalitet. Och som resulterade i sånger som faktiskt närmar sig de dynamiska stämningslägen, då smärtan över en förlust kan slå över i euforiska utbrott över tron på en ny kärlek, som Frank Sinatra var en sådan ojämförlig uttolkare av.

När nu McCartney tar ytterligare ett biografiskt steg tillbaka på albumet ”Kisses of the bottom” så går han ända till sin tidiga barndoms evergreenmusik. En musik som dagligen utövades i det McCartneyska hemmet med bland andra fadern på piano, farbordern på trombon och farfadern på bastuba.

Och som följd av detta projekt har han komponerat två nya rent undersköna sånger, ”My Valentine” och ”Only our hearts”, som direkt skulle kunna ha platsat bland Sinatraklassiker som ”The turning point” eller ”September of my years”. Den första med ett utsökt lyriskt gitarrspel av Eric Clapton, den senare med ett fullkomligt gnistrande munspelssolo av Stevie Wonder.

Som helhet präglas albumet av ett smakfullt avspänt barjazzkomp levererat av Diana Krall vid pianot och hennes meriterade medmusiker. Men till skillnad från Willie Nelson på sin lysande ”American classic” från häromåret har McCartney inte sökt sig till de mer utmanande sångerna i repertoaren. George Gershwin och Cole Porter, som båda tillhör McCartneys främsta favoriter, saknas exempelvis helt.

I stället bjuder han på idylliska örhängen som ”It’s only a paper moon” eller på småtokiga bagateller som ”We three (my echo, my shadow and me)” och ”My very good friend the milkman”. En ”glimten i ögat”-musik som McCart­ney framför med en oskuldsfullt ljus crooner-röst (hör hans suveräna falsettfärgning av ordet ”blues” i ”The glory of love”!) som för tankarna till den drömlikt eskapistiska 30-talsmusiken i Dennis Potters klassiska BBC-serie ”Pennies from heaven”.

Bästa spår: ”Only our hearts”