För nitton år sedan gav Pink Floyd ut sin typiskt grandiosa samlingsbox ”Shine on”, med sju av bandets album i sin helhet och en liten samling med singelspår från 60-talet. Inget outgivet, men en påkostad bok.
Det var en tid när skivbranschen kunde ta försäljning för given. Nu är branschen skakad i grunden, men en sak tycks gå att sälja: jättelika prestigeutgåvor riktade till en lite äldre publik av fortfarande inbitna skivköpare.
Att Pink Floyd nu ger ut sina fjorton studioalbum igen, samt en låda med allihop, är knappt ens en nyhet. Sådant görs jämt. Boxutgåvan av ”The dark side of the moon” däremot – gruppens främsta album och största genombrott, som bland annat har rekordnoteringen femton år på den amerikanska Billboardlistan, från 1973 till 1988.
Själva albumet står sig ännu ypperligt, en gjuten femma med en räcka av gruppens allra mest klassiska låtar och en ljudbild som känns lyxig än i dag. Men det är inte det som är grejen, albumet kan man köpa till normalpris i stället för att betala åtta gånger så mycket för denna box.
För sällan har väl en skiva getts ut i lika hysteriskt utvidgad form. Dels är lådan full av lullull: fyra samlarkort, en konsertbiljett och ett backstagepass, en handskriven förklaring till bakgrundsrösterna, ett konsttryck med omslagets prisma i popkonststil, två böcker och ett litet häfte, en halsduk, nio flaskunderlägg samt tre spelkulor och en liten tygpåse att ha dem i.
Men framför allt finns här nu tidigare outgivet musikaliskt extramaterial. I första hand olika versioner av själva albumet, där man kan konstatera att den tidiga mixen från 1972 inte bara saknar de inklippta röstfragment som gör så mycket för originalets surrealistiska känsla. Den saknar därtill Clare Torrys vulkaniska sång i ”The great gig in the sky”, som därmed reduceras till en bagatell.
Liveversionen från 1974 är däremot högintressant. Än en gång albumet i sin helhet och inget annat, så väldigt Pink Floyd. Men det låter mer avslappnat, lite ruffare. Flera låtar spelas i betydligt längre versioner, som visar mer av David Gilmour – en sann gitarrhjälte, alltid mer smakfull än snabb. Man hör också tydligt att Pink Floyd faktiskt var ett genuint svängigt band, fast på ett ovanligt långsamt vis.
Till det finns en handfull tidigare outgivna låtar. Enkla demoversioner, inklusive en fascinerande ”Money” till akustisk gitarr. Några låtar varifrån småbitar sedan hamnade på det färdiga albumet. Och så ett besynnerligt spår från det projekt Pink Floyd försökte med direkt efter sin jättesuccé, när de inte visste hur de skulle gå vidare. Med ”Household objects”-projektet var idén att skapa musik på enbart enkla vardagsföremål. Exemplet ”The hard way” låter som postpunkfunk från 1981, basdjup (är det gummiband?) och minimalistisk. Otippat nära släkt med ESG!
Sen behöver man kanske inte en dvd med två äldre livelåtar från 1972, en dokumentär från 2003 samt alla de bakgrundsprojektioner som skapades till olika turnéer. Man behöver inte ännu en dvd (utan bild) med fem ytterligare mixar av originalalbumet. Och man behöver inte samma saker en gång till på bluray. Men det var väl så mycket de kunde komma på att packa in.
I februari kommer en liknande box för albumet ”The wall”.
Bästa ”nya” spår: ”Time” (live 1974), ”Money” (demo)